Inkomstklyftor behövs
LO har nyligen släppt sin årliga rapport om den så kallade makteliten, där man jämför en genomsnittlig industriarbetarlön med lönerna för 50 toppdirektörer på svenska storbolag. Den senare gruppen tjänar enligt rapporten 60,8 gånger mer än den förra, och skillnaden har vuxit över åren.
Det är inte märkligt att det sticker folk i ögonen när redan mycket välbärgade personer år efter år får lönepåslag med hundratusentals kronor, medan man själv endast får lönen justerad efter inflationen och tillväxten. Just därför är det viktigt att påminna sig om att alternativet till dessa stora löneskillnader är så mycket sämre.
Den “elit” – som det faktiskt handlar om – har allt som oftast ett arbetsmarknadsvärde som besvaras med dessa miljonlöner. Hade dessa löner inte funnits i Sverige hade en ansenlig del av dem haft jobb annorstädes och det svenska samhället hade gått miste om både deras skatteinbetalningar och deras kompetens.
Att direktörer på stora bolag tjänar så bra är för att de besitter unik kompetens som är svår att få tag på, förutom det enorma ansvar som kommer med att indirekt arbetsleda tusentals personer, den ofta mycket svaga anställningstryggheten samt den både psykiska och fysiska påfrestningen som kommer med att jobba uppemot 80 timmar i veckan.
Till saken hör även att en del av dessa är entreprenörer som genom innovationer och idéer adderat stora ekonomiska värden till hela samhället. När Ingvar Kamprad dog ska hans förmögenhet ha uppgått till nästan 600 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar. Men i form av skatter, jobb och väsentligt billigare möbler för vanligt folk har hans affärsidé skapat ett värde som uppgår till minst det dubbla för samhället.
Inkomstklyftor kan absolut vara värda att problematisera: hur påverkas exempelvis en demokrati av att ett fåtal sitter på extremt mycket ekonomisk makt? Vad händer med våra ideal om lika möjligheter? Och i vilken utsträckning är egentligen de anlag eller det arvegods som gjort vissa personer mycket rika något som de gjort sig förtjänta av? Dessa är berättigade frågor som förtjänar bättre diskussion än godtyckligt genomförda kvantitativa jämförelser mellan industri- och VD-löner.
Men frågorna till trots kvarstår realpolitisk fakta: Ojämlikheten är ett nödvändigt ont för ett välståndssamhälle såväl som ett välfärdssamhälle. Och utan ordentliga inkomstklyftor som de vi har idag skulle Sverige sluta utvecklas. Och LO skulle förmodligen längta tillbaks till ojämlikhetens dagar.
