Maria Ehrenberg: Maria Ehrenberg: ”Dags att höja skönlitteraturen och lyfta det kvinnliga till norm”

”Skriver kvinnor bättre än män?” var en fråga som kom upp i ett samtal under Kristianstads bokfestival i höstas. Frågan emanerade ur det faktum att vi som samtalade enbart kunde komma på kvinnliga författare när vi skulle räkna upp årets bästa böcker.

Så låt oss undersöka detta påstående lite närmare.

Tittar man på litterära priser, utlånings- och boktopplistor så verkar det finnas fog för påståendet. Gemensamt för de alla är att kvinnor är i majoritet. Och har varit så ett tag.

Men det är kanske inte så underligt. Delar av skönlitteraturen är sedan länge ett kvinnligt område. Jag tänker i synnerhet på romanen, en genre som uppfanns av kvinnor. Två gånger till och med. Och därför initialt föraktad.

Den första roman vi känner till är ”Genji monogatori, Berättelsen om Genji” av den japanska hovdamen Murasaki Shikibu. Romanen tros vara skriven kring 1000-talet. Hennes innovation var dels berättarformen – romanen – och dels att hon skrev på japanska. Lyriken och det officiella språket var kinesiska. Det digra verket är en roman av rang med långa handlingstrådar, naturbeskrivningar, metaforer och ett intresse för de enskilda personerna. Att hon skrev på japanska kunde man ju se ner på förstås.

Den andra personen som bör nämnas är Aphra Behn som 1688 skrev ”Oroonoko”. Men denna räknades först inte till riktig litteratur – till skillnad från lyrik eller dramatik. Hon fick en rad efterföljare, till exempel Fanny Burney, Jane Austen, systrarna Brontë och Elisabeth Gaskell. Med många fler.

Och här i Sverige får vi tillskriva de tidiga romanförfattarinnorna en hel del. Förvisso kan och bör vi lyfta Almqvist men vi har också Sophie von Knorring, Fredrika Bremer och Emelie Flygare-Carlén – för att bara nämna de tidiga.

Så frågan man egentligen bör ställa sig är: när var romanen manlig?

Och kanske: när tog kvinnorna över även andra skönlitterära genrer?

Det är bara att gå till vilken svensk litteraturhistoria som helst. Hela 1900-talet är starkt mansdominerad. Utrymme måste ägnas Selma Lagerlöf, men ju längre fram i 1900-talet dess färre kvinnor. Söderberg, Bergman, Lagerkvist, Ekelöf, Lundkvist, Martinson, Björling, Diktonius, Lindegren, Dagerman. Katalogen kan fortsätta. Detta avspeglas väl i vilka som får Samfundet de nios stora pris, som har delats ut sedan 1916. Visst, här och där lyser en Marika Stiernstedt och en Birgitta Trotzig upp, men trenden är klar. Män, män, män. 2003 började en förändring med Ann Jäderlund och sedan dess har 7 kvinnor av 16 författare fått priset. Och fler ju längre fram vi kommer.

Men under 1900-talet var skönlitteraturen ett manligt gebit. Män läste också skönlitteratur. Den recenserades och omtalades. Den fanns i en slags allmän bildningsföreställning. Och förlagen lyfte fram sina manliga författare. Svenska akademiens manliga ledamöter valde manliga pristagare.

Detta var kanske en parantes i romanens kvinnliga historia?

För nu verkar hela skönlitteraturen tas över av kvinnor. Skriver de bättre än män?

Frågan fordrar djupare forskning men jag skulle vilja lyfta frågor kring urval, målgrupp, val av handling, vem som talar i romanen.

Målgrupp: en skönlitterär läsare är ofta en kvinna (43 procent kvinnor mot 26 procent män under en vecka läser skönlitteratur, enligt Nordicom 2017). Ofta ser man uppgiften att medan män helst läser manliga författare så läser kvinnor både och. Men nu verkar alltså kvinnor föredra kvinnor. Av de 100 mest utlånade böckerna på Stockholms stadsbibliotek 2017 var 65 skrivna av kvinnor. På Göteborgs stadsbiblioteks lista för 2018 är förhållandet 78 kvinnliga författare av hundra.

Vem talar i romaner skrivna av kvinnor? Ofta en kvinna. Och till skillnad från äldre litteratur så talar hon i sin egen rätt, inte i förhållande till någon man. Hon är subjektet. Inte nog med det, de erfarenheter hon besitter – säger författaren – är allmängiltiga – inte exklusivt kvinnliga. Författarna gör helt enkelt det som Doris Lessing fordrade: att hennes berättelser skulle betraktas som allmänmänskliga. Och om kvinnor skriver om mänskligheten i stort, behövs då manliga författare?

Utifrån ett sådant resonemang kan man också förstå om handlingen gärna kretsar kring – kvinnor. Kvinnlig vänskap har seglat upp som ett tema. Men det har också kvinnliga erfarenheter av krig och historiska skeenden. Och så tar många bladet från munnen och beskriver manliga övergrepp mot kvinnor, både i nuet och dået. Det pågår helt enkelt en nyskrivning av historien genom kvinnliga ögon. En nytändning efter all backlash kanske?

Men finns det inte en fara i att romanläsandet återigen blir en kvinnlig sysselsättning? Att skönlitteratur blir det?

Absolut. Idag recenseras inte litteratur i samma utsträckning som när skönlitteraturen var ett manligt område. Den tar inte samma plats i offentligheten.

Hur är det med avtalsformerna? Jag kan för lite om det, men har hört författare glunka om att förlagen idag erbjuder sämre villkor än tidigare. Om det är så – har det att göra med att kvinnor sällan får lika mycket betalt som en man?

Men om vi tänker tvärtom. Istället för att marginalisera skönlitteraturen höjer vi den och bjuder in manliga läsare att ta del av dessa mänskliga erfarenheter skildrade på nytt sätt. Vad skulle inte det kunna innebära för ökad förståelse, insikt och empati? Ska detta ske behöver förlag, prisutdelare, kritiker och bibliotek arbeta tillsammans. Att lyfta det kvinnliga till norm.

Som ett led i detta kan man tänka sig att samtliga män i Svenska akademien avgår och ersätts av kvinnor. Då kanske förhållandet 14 kvinnliga nobelpristagare av 114 pristagare kan rättas till.