Lagen om anställningsskydd blir lagen om uppsägning

Utredningen föreslår utökade undantag från turordningslistan, för alla företag oavsett antal anställda. Med de föreslagna fem undantagen kan vi konstatera att en stor andel av LO-förbundens medlemmar aldrig kommer att få ett anställningsskydd. När arbetsbristen infinner sig kan alltså en person, som arbetat på samma arbetsplats i tio år få gå hem, trots att hen står på sjätte plats i turordningen. Detta oavsett om du är elektriker, busschaufför eller butiksanställd. Det kan drabba oss alla.

Vill arbetsgivaren istället säga upp en person längre upp på listan, så föreslår utredningen att du som individ inte ska ha rätt att få din sak prövad, oavsett hur illa arbetsgivaren missbrukat regelverken.

Utredningen har också tittat på frågan om kompetensutveckling. Vi tror att ambitionerna från utredaren har varit goda, men det finns en stor svaghet i förslaget. Arbetsgivarens skyldighet att kompetensutveckla omfattar endast personal med minst sex månaders anställning i företaget. Vi tror att detta kan leda till att personalomsättningen i branscher där allmän visstid förekommer i hög grad kan komma att öka ytterligare, då en anställning på över sex månader innebär ett ökat åtagande från arbetsgivarens sida.

Kvinnodominerade sektorer som redan idag är överrepresenterade när det kommer till tidsbegränsade anställningar, ofrivillig deltid, vikariat och provanställningar riskerar att få ytterligare försämrad anställningstrygghet.

I allt väsentligt presenterar utredningen ett batteri av förslag på försämringar som slår hårt mot redan otrygga arbetstagare. Utifrån den tidigare uttalade ambitionen att utredningen inte ska rubba maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter så bör detta ses som ett misslyckande.

På svensk arbetsmarknad har parterna i modern tid, tagit ett stort ansvar. Ansvaret har varit att reglera arbetsmarknaden utifrån respektive parts intressen, och det har man gjort. I kollektivavtalen finner man överenskommelser om sanktioner, skiljedomstolar med partsföreträdare, förhandlingsordningar och branschanpassningar. Allt för att anpassa arbetsrätten utifrån respektive bransch förutsättningar, företags storlek och arbetstagarnas situation.

Detta visar att parterna även i frågan om anställningsskydd borde vara allena rådande kring vilka regelverk som ska gälla. Den svenska partsmodellen för med sig rekordfå konfliktdagar jämfört med andra länder. Överenskommelserna har inte alltid varit i fackförbundens intresse, utan för samhällets och landets bästa. Av en händelse så är det också det bästa för medlemmarna hos parterna på båda sidor förhandlingsborden.

Ansvar kräver inflytande. Ska parterna hantera frågor så behöver vi ha inflytande över hur de hanteras. Tar man bort inflytandet så riskerar man ansvarstagandet. Det finns gott om exempel i världen där vi kan se hur illa det fungerar, med allt ifrån upplopp och gula västar, till sittstrejker och fabrikerna står stilla. Den svenska modellen har tjänat Sverige väl och bidragit till en stabilare arbetsmarknad.

Om inte parterna ska ta ansvaret, vem ska då göra det? Riksdagen? Är den beredd att överge det som vi kallar den svenska modellen och istället detaljreglera arbetsmarknaden?

Fackföreningsrörelsen är överens, hit men inte längre. LO, TCO och Saco har varit tydliga med att vi tror på långsiktiga lösningar framtagna genom ansvarsfulla kompromisser mellan arbetstagare och arbetsgivare. Stoppa utredningen i dokumentförstöraren och låt parterna fortsätta ta ansvar för svensk arbetsmarknad.

Per-Ola Nilsson

ordförande LO Skåne

Urban Pettersson

ordförande Svenska Elektrikerförbundet