Låt staten bunkra för framtida katastrofer
När det gäller EU:s frihandel så fungerar den inte då unionens länder nu stänger sina respektive gränser. Sjukvårdsartiklar kan inte längre importeras, varje land ser till sina egna. Med ens bör Europaunionen inse sitt eget tillkortakommande i den uppkomna krissituationen trots sitt högtidliga ingångna frihandelsavtal.
För att rädda ekonomin och därmed en eventuell massarbetslöshet tillskjuter staten pengar och luckrar upp ekonomin för näringsliv och de offentliga verksamheterna. Staten påtar sig kostnaden för slopandet av karensdagarna. Välfärdsstaten bågnar på sin egen ekonomiska byggnadsstomme, ett resultat av de plötsligt enorma kostnaderna.
”Återigen vädjar finansmarknaden till det samhälle man så ofta och så föraktligt anklagat för sitt så kallade höga skatteuttag.”
Näringslivet står på kö för förfrågan om krispaket. Kulturen flämtar. Paralleller kan dras från bankkrisens dagar, där vårt gemensamma samhälle stod för den totala kostnaden. Återigen vädjar finansmarknaden till det samhälle man så ofta och så föraktligt anklagat för sitt så kallade höga skatteuttag. Likaväl är det just detta samhälle som nu med sina förenade krafter skall baxa näringsliv och sig själv ur krisen med hjälp av en statligt skattefinansierad livboj.
Men det allra mest beklämmande är det faktum att civilbefolkningen är akterseglad. Den garanti för folkhälsa som i första hand skall värna om medborgaren är dåligt planerad. Inför framtiden bör krav på en bättre samordning fastställas. En samordning som kan hantera liknande kriser som den vi ser idag.
”Att i större utsträckning låta staten bunkra och investera i sjukvårdsmaterial för framtida katastrofer, borde för ett välfärdssamhälle vara prioritet nummer ett.”
Statsmakterna och riksdagen har att tillse att dess medborgare kan garanteras en välfärdsstruktur som är värd namnet. Militär upprustning skall ställas mot kravet på ett väl fungerande civilt skyddsnät. Välfärd kostar, särskilt i kristider då krisen baseras på smittbärande sjukdomar.
Att i större utsträckning låta staten bunkra och investera i sjukvårdsmaterial för framtida katastrofer, borde för ett välfärdssamhälle vara prioritet nummer ett. Önskvärt vore att en samlad riksdag inser det samma. En sak är att politiskt ta ställning i ett nödläge med rekommendationer och anvisningar, en annan är att politiskt omhulda och förebygga sin befolknings möjlighet av tillgång till sjukvårdsmaterial på de offentliga vårdinrättningarna. En självklar arbetsuppgift som borde tillfalla Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och detta med en enig riksdags välsignelse.
Per af Forselles
Glimåkra
