Venezuela och revolutionens dilemman

Med Trump i spetsen får ledarna mycket kritik och USA vill undergräva socialisternas och Nicolas Maduros maktinnehav, som påstås vara korrumperat. Men är det så enkelt att regimen inte klarar att sköta staten på ett adekvat sätt?

Nicolas Maduro har så att säga ärvt en ordning som infördes av Hugo Chavez och socialisterna. De ville använda oljepengarna för att ge de fattiga och underklassen ett bättre liv. Venezuela är ett belysande exempel på hur svårt detta kan vara med upprätthållande av ett accepterade från medelklassen och en viss balans i samhället.

Socialisterna satsade på utbyggnad och tillgänglighet av hälsovården, utbildningen och bostäder. De subventionerade dagligvaror, drivmedel och el. Detta gick ganska bra – trots missnöje från medelklassen – med ett oljepris över 100 dollar fatet. Idag kostar ett fat ca 60 dollar.

Men för att garantera att reformerna kom underklassen till godo, infördes ett system efter sovjetisk modell, med priskontroller, valutakontroll och förstatliganden av oljeindustrin. Ett sådant system blir mycket stelbent och kräver en enorm administration, som ändå inte leder till att staten har full kontroll över nyttigheterna. Det för också med sig en florerande svartabörshandel, där säljarna av produkter får bättre betalt än hos staten.

Förstatligandet har lett till enorma skadeståndskrav från amerikanska oljebolag och staten har skulder upp över öronen på 20-30 miljarder dollar, som den inte kan betala på grund av minskade oljeintäkter. Detta för med sig att det är svårt att importera, eftersom exportörerna fruktar att de kanske inte får betalt. Resultat: stor varubrist av importvaror. Venezuela producerar själv framförallt olja, som står för 95 procent av landets inkomster. Varje mindre dollar för råoljan ger miljarder lägre intäkter till staten.

Förstatligandet har medfört lägre produktivitet och bristen på återinvesteringar, eftersom oljepengarna inte räckt till detta pga alla subventioner. Därför har delvis produktionsmedlen fått förfalla. BNP är nu lägre än på 1970-talet. Det är typiskt att då de fattiga får mera pengar att handla för, sticker inflationen iväg. Venezuela har en hyperinflation på 60-70 procent.

Venezuela är ett militärt samhälle. Det för också med sig tämligen auktoritära och förtryckande ordningar och opedagogiska sätt att hantera konflikter. Dessutom måste regimen hålla militären på gott humör, viket inte hjälper statens ekonomi.

Regimen skulle kunna minska på subventionerna, till exempel är bensinen nästan gratis och en full tank på personbilen kostar bara några cent. Samtidigt kostar detta staten mer än tio miljarder om året. Men politikerna vet allt för väl att bensin är något mycket eldfängt, där högre priser kan leda till upplopp och revolt. Venezuela har försatt sig i ett dilemma där hela ekonomin behöver förändras och det kommer att leda till blod, svett och tårar för många – särskilt för underklassen!

Alf Ronnby

Sölvesborg