Tommy Svensson: Lite snö kunde inte stoppa Hörbys egen Blomquist
Det är lite lustigt, men mina körkortsäventyr började och slutade på samma sätt, nämligen i rykande snöstorm. Första körlektionen den 18 december 1969 skedde en dag med massivt snöande. Något som medfört att körskolechefen med en annan elev satt fast strax utanför Eslöv och därför beordrat ut någon av de andra bilarna för assistans. Lotten föll på mig och min lärare som utan betänkligheter satte sig till höger i den vita övningsbilen, en Volvo 142. Under höstens teorilektioner framhöll jag ofta mina erfarenheter från rallyskogen, något som gjorde att han i mig verkade se en i princip redan färdig bilförare. Så klart helt fel men i det här läget ville jag inte tappa ansiktet. Under stor försiktighet styrde vi ut på den snöiga Eslövska landsbygden.
”Buss till Eslöv och sedan tåget till Malmö för att strax före lunch ha körkortet i plånboken precis som ”di store pågarna”.”
Otroligt nog kom vi fram till den nödställde bilskolchefen och den fastkörda Volvo Amazonen. Gemensamt lyckades vi få loss bilen och i konvoj återvände vi till Sten Stenssons Stens hemstad i den alltmer tilltagande snöyran. När jag parkerat konstaterade körlärare Gustavsson berömmande.
– Det gick ju hur bra som helst, det märktes tydligt att du suttit bakom en bilratt tidigare.
Jag höll masken även om sanningen var att min tidigare erfarenhet var att köra min Saab ut och in från garaget.
Förbannelsen var så klart julhelgen som kom nästan direkt efter min första körlektion och sedan försenade processen med nästan tre veckor. Men så tisdagen den 11 mars var det äntligen dags för uppkörning vilken avlöpte utan några som helst problem. På den här tiden dröjde det runt en vecka innan ”lappen” anlände till körskolan där den skulle hämtas ut. Det fanns dock ett snabbare sätt och det var att åka direkt till länsstyrelsen i Malmö för att personligen hämta ut det värdefulla körbeviset. Något som för mig var självklart. Buss till Eslöv och sedan tåget till Malmö för att strax före lunch ha körkortet i plånboken precis som ”di store pågarna”.
”I snöyran backade jag försiktig ut Saaben ur garaget medan mor och lillebror oroligt spanade genom köksfönstret.”
Nu var lyckan nästan fullständig men bara nästan, då min gröna Saab befann sig hemma i Hörby medan jag var på jobbet i Eslöv. Det blev att vänta snällt till klockan fem när jag för allra sista gången kunde ta bussen hem.
Precis som vid fallet med min första körlektion var vädret den här onsdagen en av vinterns kallaste och mest snörika. I mina ögon en bagatell, för nu skulle det köras bil, punkt slut.
Till saken hör att jag även lyckats ”lura” far att till att köpa begagnade ”riktiga rallydäck” med gott om långa vassa dubbar till min Saab. Jag förklarade detta som en ren säkerhetsåtgärd med tanke på mitt nya körkort, men att huvudskälet var att kunna köra fort på Ringsjön is framkom aldrig.
I snöyran backade jag försiktig ut Saaben ur garaget medan mor och lillebror oroligt spanade genom köksfönstret.
– Ska bara köra en liten sväng inne i byn och kanske kör jag upp till Claes-Göran, försäkrade jag.
”I ett riktigt blåshål blev det tvärstopp med spinnande framhjul. Då upptäcktes också att vi helt saknade snöskyffel och annan vinterutrustning”
Även detta var ”lur”, vi skulle ut och testa skogsägarna kring Hörby. Det blev besök hos Claes-Göran som därmed blev min förste passagerare, allt medan snön fortsatte falla.
– Vi provar vägen förbi motocrossbanan i Äspinge och ser hur bra grepp där är i däcken, bestämde jag och just då med känsla av att vara en direkt arvtagare till rallyesset Stig Blomquist.
Jag minns inte om Claes-Göran försökte stoppa mig eller var med på noterna, till Äspinge skulle vi oavsett. Det dröjde dock inte så länge efter att vi lämnat ”50-skyltarna” innan till och med jag förstod hur mycket det snöat. Men inte kunde lite snö stoppa Hörbys egen Blomquist. I högerstolen skruvade sig oroligt min passagerare, som med all säkerhet redan räknat ut att vi antingen skulle åka av vägen eller i bästa fall, bara köra fast i de nästan halvmeterhöga drivorna.
Det blev det sistnämnda som till slut drabbade MB 38 711. I ett riktigt blåshål blev det tvärstopp med spinnande framhjul. Då upptäcktes också att vi helt saknade snöskyffel och annan vinterutrustning, så där satt vi ohjälpligt fast. Plötsligt såg vi räddningen i form av det välbekanta blinkande orangeljuset från en plogbil.
”Bara att blotta strupen och be om draghjälp. Från hytten hoppade Volvo-kompisen ner med en järnlänk och någon minut senare var vi loss.”
– Sitter du fast, hördes från hytten och så klart var det en av mina kompisar som körde plogbilen, tillika välkänd retsticka och stor Volvo-vän och då naturligtvis lika stor Saab-hatare.
Bara att blotta strupen och be om draghjälp. Från hytten hoppade Volvo-kompisen ner med en järnlänk och någon minut senare var vi loss.
När jag kom hem frågade en märkbart lättad mor hur det gått, att för första gången köra bil själv.
– Inga problem fast det snöade för mycket så vi kollade på tv istället hemma hos Claes-Göran.
Det inte föräldrar vet har dom inte heller ont av, brukar man säga. Jag håller med.
