1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

8 mars har utvecklats till en internationell kampdag

Har 8 mars – den internationella kvinnodagen – fortfarande en viktig symbolisk betydelse? Sociologen Eva Schmitz tar oss med på en tidsresa om kamp och förhoppningar, som visar att det stora engagemanget och de kraftfulla protesterna har gjort skillnad i Sverige. Och idag är det en dag som får kvinnor världen över att höja sina röster mot orättvisor.
Den 8 mars 1981 på Sergels torg i Stockholm, en stor demonstration för jämlikhet, rättvisa, fred och utveckling.
Foto: /TT

Den 8 mars i år är det snart 50 år sedan den internationella kvinnodagen fick sitt genombrott i Sverige. År 1972 samlades tusentals kvinnor på Åsö gymnasium i Stockholm och stämde upp sina röster och sjöng ”Ååå tjejer… ååå tjejer. Vi måste höja våra röster för att höras.” Runt om i stan hade aktivister från kvinnogruppen Grupp 8 klistrat upp affischer med texten: ”Kvinna i Sverige! Är du arbetslös? Är du lågavlönad? Har du problem med barntillsynen? Gråt inte. Gå till angrepp. Vi är många. Vi är starka”.

Ett mänskligt tåg för kvinnosolidaritet. Året var 1986.
Foto: Lars Strömberg
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Demonstration under internationella kvinnodagen, den 8 mars 1974.
Foto: Ragnhild Haarstad / TT

Retoriken i affischen och sångens refräng sammanfattade den strategi för kvinnokamp som blev vägledande för den växande självständiga kvinnorörelsen som nu tog fart. Huvudparollerna var Arbete, Daghem, Fri abort – frågor som stod på den politiska agendan för kvinnor vid denna tidpunkt, frågor som än idag är aktuella för kvinnor världen över.

quote
Retoriken i affischen och sångens refräng sammanfattade den strategi för kvinnokamp som blev vägledande för den växande självständiga kvinnorörelsen som nu tog fart. Huvudparollerna var Arbete, Daghem, Fri abort – frågor som stod på den politiska agendan för kvinnor vid denna tidpunkt, frågor som än idag är aktuella för kvinnor världen över.

8 mars blev därefter en viktig symbol för kampen för kvinnors rättigheter, en kamp som går tillbaka till 1910, då beslutet att organisera en särskild kvinnodag varje år togs på den internationella socialistiska kvinnokongressen i Köpenhamn. Den stora frågan var då kvinnors rösträtt.

60-talets förändring

1960-talet blev början till en förändring. Hur såg då situationen ut för kvinnor vid denna tidpunkt? 1950-talets hemmafruepok höll på att förändras med gifta småbarnsmödrars intåg i arbetslivet. Kvinnors förvärvsintensitet ökade från cirka 40 procent år 1960 till cirka 60 procent tio år senare, 1970. Men hälften av kvinnorna arbetade deltid eftersom daghemsutbyggnaden knappt var påbörjad (cirka 5 procent av förskolebarnen hade en daghemsplats).

Ideologin om kvinnans roll som först och främst hustru och mor kvarstod. Kvinnor som förvärvsarbetade blev både accepterade och fördömda. Familjen förändrades dock och en debatt om könsroller fördes. Vi fick en liberalisering av sexualiteten som hade såväl frigörande som förnedrande element. Med p-pillret fick kvinnan en större kontroll över sin reproduktivitet, men abort var förbjudet. Sexualiteten blev även en konsumtionsvara där kvinnokroppen utnyttjades och exponerades alltmer kommersiellt.

En bild från dn internationella kvinnodagen i Stockholm, den 8 mars 1979.
Foto: ragnhild Haarstad
Samlinbg i centrala Stockholm under Den Internationella Kvinnodagen år 2009.
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX

Runt om i Sverige bildades efterhand kvinnogrupper i över 40 orter som bestämde sig för att ta upp kampen för fri abort, för kvinnors rätt till arbete, en utbyggd barnomsorg och mot exploatering av kvinnokroppen.

Flera av dessa frågor drevs av enskilda kvinnor i dåvarande Folkpartiet och Socialdemokratiska partiet, och genom tillsättandet av ”Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor” år 1972 fick frågorna också en större legitimitet. Kampen för reformer fördes således parallellt, dels inom de parlamentariska institutionerna, dels hos den självständiga kvinnorörelsen.

Abortfrågan

Vad som kännetecknande kvinnorörelsen var deras återkommande mobiliseringar och aktiva engagemang. Offentliga möten organiserades. Kvinnoaktivister höll appellmöten på gator och torg med mindre utställningar om kvinnors situation, flygblad delades ut där aktuella kvinnofrågor restes och förklarades. Försäljning av kvinnotidningar gjordes ute i bostadsområden, demonstrationer för specifika kvinnokrav organiserades. Allt i syfte att medvetandegöra fler om kvinnors ojämlikhet i samhället i förhoppning om att kvinnor själva skulle börja agera för sina rättigheter.

Hur organiserades då denna kamp? Här är lite axplock från historien på frågor/krav som fortfarande är aktuella.

En stor fråga var abortfrågan. 1965 tillsattes en abortutredning som följdes av en intensiv debatt. Det fanns ett stort motstånd inte minst från pingstpräster och det nybildade KDS (nuvarande KD, Kristdemokraterna). Den nya kvinnorörelsen fick en viktig betydelse för att skapa opinion för den fria aborten. Grupp 8 organiserade offentliga möten, ”störde” valmöten 1970 med krav på fri abort. Runt om i Stockholm sattes 3000 affischer upp med texten ”Födda barns rätt,” ofta bredvid KDS:s valaffisch ”Ofödda barns rätt?”. 1974 antog riksdagen en ny abortlag, en lag som skulle ifrågasättas 1980 av dåvarande statsminister Torbjörn Fälldin (c). Flera borgerliga riksdagsledamöter motionerade om en ändring av lagen utifrån principen att fostret har ett eget liv. Kvinnorörelsen mobiliserade åter och abortlagen rördes inte.

Jämställdheten

Kraven på ”Kvinnors rätt till arbete” och ”Bra och gratis daghem och fritidshem åt alla barn” återkom alltid den 8 mars. Jämställdhetsdiskursen började få större genomslag, bland annat med ”Delegationen för jämställdhet” som arbetade för att öka andelen kvinnor på arbetsmarknaden och därmed stärka deras ekonomiska ställning.

Kvinnorörelsen valde en annan strategi. De gick ut och samtalade med kvinnor i bostadsområden, på arbetsplatser för att ta reda på deras situation. Kvinnor bjöds in till offentliga möten med kommunpolitiker, ansvarige för barnomsorgen med flera för att ställa dem till svars kring frågan om arbete och daghemsutbyggnad. Trots regeringsbeslut att bygga ut en barnomsorg var denna politik långt ifrån given ute i kommunerna. Bland kommunalråd fanns uppfattningen om kvinnan som först och främst hemmafru, kanske deltidsarbetande. Kvinnoaktivister och föräldrar lämnade inte politikerna ifred.

Flera kvinnogrupper menar att deras kamp ledde till att det blev en bra och utbyggd barnomsorg till slut. När Grupp 8 Kristianstad visade utställningen ”Kvinnor” på Stadsbiblioteket våren 1973 fick den en så stor uppmärksamhet som ingen tidigare utställning fått. Aktioner bedrevs också mot exploatering av kvinnokroppen. Natten till den 8 mars 1974 genomfördes en gemensam nordisk manifestation mot porrindustrin där lappar med texten ”Här utnyttjas och förnedras kvinnan” klistrades upp där de såg kvinnoförnedrande reklam.

Den 8 mars 1978 drevs en nationell kvinnoarbetslöshetskampanj som blev den största manifestationen på 1970-talet. Arbetslösheten bland kvinnor låg på 40 procent, endast 35 procent av kvinnorna hade heltid. Kvinnoaktivister spred flygblad till kvinnor i hela landet med texten: ”Kräv din självklara rätt till ett meningsfullt arbete; anmäl dig till Arbetsförmedlingen.” Grupp 8 skrev att när det börjar blir ont om arbete ifrågasätts om kvinnor överhuvudtaget ska arbeta. Hemmafrutillvaron förgylls och daghemmen angrips. Ett årligt återkommande krav den 8 mars var också ”6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön”.

Betydelsen av 8 mars

Inför årets 8 mars blickar vi tillbaka historiskt och ser vad kvinnokampen i Sverige betytt. Vi fick fri abort, kvinnor som lönearbetande är idag en självklarhet, alla barn har rätt till en daghemsplats, vi höjer inte på ögonbrynen när pappor är i majoritet med småbarn i sandlådan.

Samtidigt påminns vi om att våra rättigheter långt ifrån är givna. Metoo-rörelsen skakade om och visade på omfattningen av sexuella trakasserier inom många branscher. Undersköterskornas och förskollärares upprop de senaste åren avslöjar att kvinnors arbete fortfarande värderas lågt, att löften om en bra barnomsorg inte överensstämmer med de kraftiga nedskärningar som sker. Det finns fortfarande ett gap mellan kvinnors och mäns löner. Kvinnor som arbetade deltid och/eller inte fick en daghemsplats på 1960-talet är idag fattigpensionärer, som veteranerna Barbro Westerholm (fp) och Birgitta Dahl (s) konstaterade i ett tv-program från 2019.

8 mars 1972 var Abort, Daghem, Arbete i fokus. Idag har den internationella kvinnodagen utvecklats till en kampdag med fokus på våldet mot kvinnor, kvinnors låga eller obetalda arbete, mot nedskärningar inom offentliga sektorn. Den globala strategin är nu en kvinnostrejk. Inspirationen kom från Polen där 150000 kvinnor organiserade en nationell kvinnostrejk 2016 mot ett lagförslag som syftade till att göra den redan restriktiva abortlagstiftningen till en lagstiftning som i princip förbjöd alla aborter. Strejken resulterade i att parlamentet drog tillbaka förslaget.

Inför den 8 mars förra året skapade några konstnärer en graffitimålning i Kabul, Afghanistan.
Foto: Rahmat Gul

I Argentina, Chile, Mexiko med flera länder demonstrerar miljontals kvinnor den 8 mars mot våldet och mord på kvinnor. ”Ni una di meno” (”Inte en till”) blev huvudparollen. I Spanien initierade de största fackföreningarna en landsomfattande kvinnostrejk den 8 mars 2018 med krav på ökad jämställdhet. Nästan 5 miljoner kvinnor deltog. Inför 2020 års 8 mars mobiliserar Women’s Global Strike parollen ”Om kvinnor strejkar (stop) stannar världen”. De protesterar mot låga löner och osäkra arbetsvillkor i omsorgssektorn. De protesterar mot de stora fossilbränsleföretagen som förstört miljön.

Den 8 mars 1911 demonstrerade en miljon människor i Danmark, Schweiz, Tyskland och Österrike med krav på kvinnlig rösträtt, rätt att kunna tillträda offentliga ämbeten och bättre arbetsrättigheter. Den 8 mars 2020, alltså mer än hundra år senare, har kvinnodagen en ännu större betydelse i kampen för kvinnors mänskliga rättigheter. Och de stora mobiliseringar av kvinnor och män från alla världens hörn ger oss hopp.

Av: Eva Schmitz

Fakta:

Om skribenten

Varje lördag publiceras en essä på kultursidan.
Idag skrivs den av Eva Schmitz, 70 år, bosatt i Malmö. Hon är sociolog och har tidigare varit knuten till bland annat Malmö universitet och Högskolan i Halmstad. Som en kvinnlig förebild har hon lyft fram Clara Zetkin: ”Hon har inspirerat mig med sitt engagemang för kvinnors rättigheter. Hon tog också initiativ till den internationella kvinnodagen.”