Annons

Futtigt och vackert i en familj som andra

Helena von Zweigbergk är en verklig mästare på att skildra familjens alla relationer. Annika Koldenius Wall har läst nya romanen ”Totalskada”.
bokrecension • Publicerad 4 november 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Helena von Zweigbergk har en osviklig talang för ynkliga och sårande repliker.
Helena von Zweigbergk har en osviklig talang för ynkliga och sårande repliker.Foto: Thron Ullberg

Helena von Zweigbergks nya relationsroman ”Totalskada” börjar trevande, men ändå med stor igenkänning för många som levt i ett längre parförhållande: Hur ärliga ska man vara mot varandra med det man tänker på? Agneta och Xavier har varit gifta i många år. De gemensamma tvillingarna har flyttat ut, likaså Xaviers barn från ett tidigare äktenskap i Argentina, där han kommer ifrån. Xavier har precis gått i pension. Nu går han hemma och muttrar och är sig inte riktigt lik, drar sig undan i sina tankar och är sur och snäsig. Det verkar som att Xavier döljer något, men Agneta förstår inte vad. Kanske är det minnet av den gamla frun, som blev mördad i Argentina och som Agneta alltid tyckt hon stått lite i skuggan av. Snart märker Agneta att blicken från kollegan Hasse börjar pirra lite extra i magen.

Helena von Zweigbergk gör det så bra. Med en häpnadsväckande pricksäkerhet lyckas hon i repliker och scener fånga vad som händer i en lång relation när den ena parten helt plötsligt glider undan. Osäkerheten som uppstår hos den andre. Rädslan. Man skulle ju dela allt. Dessutom inträffar en katastrof som ställer hela Agnetas och Xaviers relation på sin spets och som tvingar dem att se tillbaka på sitt liv tillsammans. För medan Agneta står och funderar på Hasse på trappen med en cigg i handen, glömmer hon bort att hon bryner en harstek på spisen.

Annons

Kanske är det lite väl dramatiskt att nästan hela huset går upp i rök, men det är ett effektivt – om än lite simpelt och fantasilöst – sätt att få fart på en berättelse och peka på vad som är viktigt för vem. Spillrorna av det gemensamma hemmet finns kvar i en industrilokal som rökluktande minnen i kartonger: tallrikar, kaffekoppar, nallebjörnar, små kort och lappar. Vad är värt att saneras? Vad kan kastas? Ett helt liv tillsammans, och ändå bara saker.

Helena von Zweigbergk skriver fram fantastiskt pricksäkra scener, bland annat när Agneta, Xavier och barnen gemensamt ska bestämma vad som ska sparas eller inte. Agneta full av skuld, Xavier i sina tankar, barnen som vacklar mellan föräldrarna. Men främst har Helena von Zweigbergk en osviklig talang för ynkliga och sårande repliker, särskilt i dialogen mellan Xavier och Agneta. Det är nog många som kan känna igen sig i de där sakerna man aldrig säger, men som ändå sägs till slut när man är utmattad och allt ställs på sin spets, när man varken orkar vara omtänksam eller generös.

Ibland tycker jag ändå att prosan är lite slarvig, med upprepningar av uttryck; orytmisk på sina ställen. Ibland hastas någon scen över lite snabbt, ibland drar någon ut en sida för mycket. Men jag förlåter snabbt när ännu en replik som känns i magen dyker upp. Helena von Zweigbergk är en verklig mästare på att skildra det futtiga, men också det vackra, i familjens alla relationer.

Annika WallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons