Annons

"Efter flera år får de avslag: Det är som en misshandel”

I åratal väntar de i limbo, längtar efter någon att älska och efter att livet ska börja. I sin debutroman skildrar Elin Persson ensamkommande afghanska pojkar på ett HVB-hem i Sverige. ”Det största missförståndet är att de skulle vara farliga”, säger hon. Dagens artikel är den fjärde i vår serie där vi möter vårens debutanter.
Kultur • Publicerad 20 januari 2020 • Uppdaterad 23 januari 2020
"Det finns både en extrem ensamhet och en gemenskap på HVB-boenden. Men de jag skriver om lever i sorg över att de inte har sina föräldrar och syskon hos sig", säger Elin Persson som debuterar med "De afghanska sönerna".
"Det finns både en extrem ensamhet och en gemenskap på HVB-boenden. Men de jag skriver om lever i sorg över att de inte har sina föräldrar och syskon hos sig", säger Elin Persson som debuterar med "De afghanska sönerna".Foto: Anders Wiklund/TT

Zaher smyger genom korridorerna i glittriga sandaler. Han bor med Hamid vars bröstkorg är full av ärr och Ahmed som vill byta namn till Adam, och som försöker springa i väg från allt som gör ont. Elin Persson dedicerar sin bok till "pojkarna" med orden: "Tack för dagarna, de ljusa och de mörka."

- Jag hade inga planer att skriva om det jag har arbetat med, men allt som kom ur mig handlade om det, säger hon om sin debutbok "De afghanska sönerna", som hon författade medan hon gick skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla.

Annons

Ämnet är hela anledningen till att det ens blev en bok, menar hon.

- Jag har försökt skriva om annat, men då har jag skrivit 15 sidor och tröttnat. Nu kände jag så mycket och det var så viktigt för mig att det skulle komma ut.

Som en familj

Elin Persson var i 23-årsåldern när hon började arbeta på ett HVB-hem och fick en chock av det stora ansvaret. Runt 15 unga killar bodde där, från bland annat Eritrea, Syrien och Afghanistan. Tre somrar i rad återvände hon, och de långa arbetspassen sträckte sig ofta mellan klockan 10 och 23.

”Jag var där när de vaknade och när de lade sig, det skapade jättestarka band och de blev som en familj.”
Elin Persson

- Jag var där när de vaknade och när de lade sig, det skapade jättestarka band och de blev som en familj, förklarar hon.

De afghanska killarnas väntan blev ofta särskilt lång då Migrationsverket beslutade att de skulle genomgå åldersbedömningar.

I boken får de hjälp av Rebecka, en ung tjej som både försöker följa regelverket och finnas där för ungdomarna. Det är svårt, menar Elin Persson. Personalen uppmanas att inte röra någon och inte komma för nära. Samtidigt är många av pojkarna ensamma och utsatta, med en stark längtan efter sina familjer. Flera är rädda för att sova själva.

Författaren Elin Persson skrev "De afghanska sönerna" till de unga flyktingkillar hon har jobbat med _ på så vis tycker hon att den passar som ungdomsroman. Men egentligen menar hon att den kan läsas av alla åldrar.
Författaren Elin Persson skrev "De afghanska sönerna" till de unga flyktingkillar hon har jobbat med _ på så vis tycker hon att den passar som ungdomsroman. Men egentligen menar hon att den kan läsas av alla åldrar.Foto: Anders Wiklund/TT
"Skrivandet betyder jättemycket. Om jobbiga saker händer – när jag skriver känner jag mig helt fri från allt, det är min friaste zon där jag känner mig lätt. Det hjälper mig att bearbeta och förstå saker och mig själv. Det är det roligaste och svåraste som finns", säger Elin Persson.
"Skrivandet betyder jättemycket. Om jobbiga saker händer – när jag skriver känner jag mig helt fri från allt, det är min friaste zon där jag känner mig lätt. Det hjälper mig att bearbeta och förstå saker och mig själv. Det är det roligaste och svåraste som finns", säger Elin Persson.Foto: Anders Wiklund/TT

- Hur man än gör blir det fel. Man försöker hålla distansen och vara professionell men det blir också fel, säger Elin Persson.

Hon är utbildad socialantropolog och har tidigare arbetat i receptionen på Migrationsverket, en myndighet där hon menar att reglerna för att prata med människor är ännu striktare. Det passar henne inte, konstaterar hon.

Lärde sig stå kvar

Elin Persson minns – och skildrar – en vardag med tvära kast. På kvällen fick någon en panikångestattack medan gruppen nästa dag åt vattenmelon tillsammans på stranden. Humorn genomsyrade dagarna, trots tunga stunder.

- De kunde lyfta upp en när man själv var kvar i det tunga. De bjöd på mat, dansade och åkte på cykelturer som de bjöd in till, de bjöd alltid med en, minns hon.

Annons

Arbetet har lärt henne en hel del – framför allt att stå kvar, säger hon och undrar om det låter flummigt? Hon förtydligar att det många gånger räckte att vara närvarande.

- Man behöver kunna behandlingsformer och lågaffektivt bemötande, men framför allt ödmjukhet och närvaro, det kan lösa många situationer, säger hon.

I boken står Rebecka ofta maktlös inför de unga killarnas svåra situation. Inte alla klarar sig – och hon kämpar med vem hon ska vända ilskan mot. De unga killarna vet inte heller vem som bär ansvaret och många blir till slut arga på landet Sverige. Själv känner Elin Persson mest sorg numera.

- Tidigare var det mycket ilska och när jag skrev var jag väldigt arg och ville ge killarna upprättelse, men det ser inte ut att hända, säger hon besviket:

- Man ger dem placering på ett HVB-hem och det går flera år då ingen får besked, och sedan kommer ett avslag. Det är som en misshandel.

"En särskild rasism"

Elin Persson framstår som mild men bestämd – hon är inte rädd för att ta upp ett så brännande ämne. Det hon däremot tycker är jobbigt är att betraktas som något slags expert på migrationspolitik – det är i själva verket människorna som intresserar henne. Hennes nästa bok har ett helt annat ämne, den skildrar hennes uppväxt i Lingbo, en liten ort med 300 invånare.

Hon vill varken skön- eller svartmåla, utan ge en komplex bild av de afghanska killarnas verklighet. Debatten har varit helt skev, tycker hon. Många utgår från att killarna är kriminella och hon får ofta insinuanta frågor om deras ålder.

- Alla har något att tycka om dem fast de kanske inte ens har pratat med någon som har sitt ursprung i Afghanistan. Man har alltid hört rasistiska kommentarer men när rasismen är riktad mot människor under 18 år blir det så magstarkt.

Elin Persson är uppvuxen i Lingbo, en liten ort med 300 invånare. "Det var helt magiskt att växa upp där, det var en "Barnen i Bullerbyn"-känsla, säger hon men berättar att hon också flyttade runt en hel del, bland annat till Ockelby.
Elin Persson är uppvuxen i Lingbo, en liten ort med 300 invånare. "Det var helt magiskt att växa upp där, det var en "Barnen i Bullerbyn"-känsla, säger hon men berättar att hon också flyttade runt en hel del, bland annat till Ockelby.Foto: Anders Wiklund/TT
Fakta

Elin Persson

Född: 1992

Bor: I Umeå

Familj: Mamma, pappa, bror, samt sambo och katt.

Gör: Utbildad socialantropolog som i dag arbetar som handläggare i frivården, en del av kriminalvården.

Aktuell: Med debutromanen "De afghanska sönerna" som ges ut i början av januari.

Om skrivandet:

- Jag skriver 100 procent intuitivt, jag har aldrig gjort några dramatiska kurvor, skrivandet är helt organiskt. Men jag jobbar mycket med språket, det är det roligaste jag vet.

Litterära förebilder:

- Före Jakobsbergs folkhögskola hade jag skrivit i hela mitt liv men inte läst så mycket, vilket nog är ganska ovanligt. Jag har kämpat mig in i litteraturen. När jag skrev den här boken läste jag Kristian Lundbergs "Yarden" och Johan Jönsson, poeten, och båda har lättillgängliga språk men ändå en tyngd.

Om intervjun: Vi har träffat några av vårens bokdebutanter. Dagens möte är det fjärde. Övriga finns att läsa på webben.

Elin Swedenmark/TT
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons