Omarbetad pjäs saknar skärpa som roman
Gisslan
Roman
Författare: Nina Bouraoui
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Översättning: Maria Björkman
Vad gäller franskspråkig samtidsprosa i svensk översättning utgör lilla familjeägda Elisabeth Grate Bokförlag en särskilt energisk aktör. Och en lyckosam sådan, inte minst genom de båda Nobelpristagarna J. M. G. Le Clézio och Patrick Modiano som hittills finns representerade med sju respektive tio titlar. Förlagets flitigast förekommande författare är emellertid produktiva fransk-algeriska Nina Bouraoui, vars nyutkomna roman ”Gisslan” innebär den tolfte utgivningen på Grate, i sedvanlig ordning översatt av Maria Björkman.
Det handlar här om berättarjaget Sylvie – nyskild tvåbarnsmamma i femtioårsåldern och fackligt ombud på ett lokalt gummiföretag – som liksom monologiskt beskriver sitt liv innan och efter titelns gisslansituationen, med själva incidenten som dramaturgisk hjärtpunkt däremellan. Sylvie berättar om sin barndom, sina föräldrar, om sitt gradvis självdöende och slutligen kraschade äktenskap, och om hur hon som duktig och lojal medarbetare på jobbet arbetsmässigt utnyttjats av sin lika ryggradslöse som själviske chef. Känsliga beslut rörande permitteringar och andra personalfrågor har han gärna låtit henne administrera.
I själva verket utgörs den avgörande händelsen av att Sylvie en sen kväll tränger sig in på chefens kontor, meddelar honom att hennes vassaste kökskniv ligger i handväskan, och förklarar sina känslor, sitt handlande och på vilket sätt hon anser honom vara skyldig till att ha missbrukat hennes förtroende. Chefen får outtalat här också klä skott för mannens generella maktposition över kvinnan och för ett sexuellt trauma som Sylvie burit på sedan tonåren och som hon i sin berättelse inte återger förrän mot slutet av boken. Efter flera timmar lämnar hon chefen på kontoret och beger sig hem. Vad har hon egentligen gjort sig skyldig till? Kan en eventuell tillvaro bakom galler rentav befria henne?
Det är lätt att sympatisera med Sylvie, och Bouraoui är ute i angelägna ärenden i denna historia om uppror och underkastelse, om makten, lagen och den könsmässigt orättfärdiga naturen. Ändå har jag svårt att helt ta till mig den här romanen. Att texten är en omskrivning av en teaterpjäs (monolog), som författaren skrev härom året, kan vara en av förklaringarna till att någonting skaver i gestaltningen. Det talspråkliga flödet av tankar, betraktelser och återberättade episoder kan med en habil regissör och dito skådespelare säkert resultera i ett dynamiskt och spännande stycke scenkonst. Men Sylvies på sina håll lite väl övertydliga, kanske rentav banala och påfallande ofta upprepande resonemang övertygar mindre i prosaform. Texten känns också framhafsad och hade berättartekniskt behövt anpassas än mer till den överförda stilarten, från scen till bok. Åter igen, jag uppskattar Bouraouis trängande tematik, hennes besjälning, men har desto svårare för själva hantverket, den språkliga utformningen.
