Prosalyrisk pilgrimsvandring att njuta av

”Än en gång: inte gå dit där längtan verkar stillas, utan dit den än mer rörs upp ‒ men gå i förtröstan, utan hast.”

Översättaren och språkforskaren Alva Dahls tankeväckande skönlitterära debut ”Längtans flöde” handlar just om att söka sin längtan och kanske finna någon slags tröst i själva sökandet efter mening i vardagen, kanske i hela livet.

Det är ett slags prosalyrisk pilgrimsvandring genom ett år av uppbrott, kris och insikt.

Allt börjar med en separation som skakar om diktjaget. I den väcks tanken på en klosterkallelse ‒ en undran om hon egentligen hör hemma i en tillvaro som bara tillägnas Gud och stillheten.

I en tid då andlighet ofta bara syns utåt i form av Instagrambilder på kristaller eller ett tänt gravljus på Allhelgonadagen (jag är själv skyldig till båda!) är det uppfriskande att dyka ner i Dahls självklara beskrivningar av bönen, mässan och Gud. Jag läser också den senare som textens ”du”, den tysta lyssnare som jaget talar till.

Därmed inte sagt att man måste ha en grundmurad kristen tro för att uppskatta ”Längtans flöde”. Det är jag själv ett bevis på.

Visst är kristendomen ständigt närvarande i texten, i form av bibelcitat och hänvisningar till andra kristna texter, liksom i den lockande klosterkallelsen och besöken hos systrarna. Men det finns inget uppfordrande eller uppfostrande i det. Det är bara en resonansbotten till jagets utforskande, som egentligen handlar om något väldigt allmänmänskligt: vad är jag menad att göra?

Som kontrast till livets stora frågor står vardagslivet. Från arbetet på universitetet till Ica Maxi, från skrivandet till den dagliga skogspromenaden. Årstiderna och det kroppsliga tar stor plats, men samtidigt är det just i det där vardagliga, konkreta som tron (och kanske svaren) finns.

”Om jag inte vet något annat så vet jag att detta är något jag vill: att se och låta mig beröras av sälgens och aspens växlingar, vara bland träden.”

I det här citatet syns också Dahls snillrika interpunktion. Hennes användning av kolon, tankstreck och kursiveringar gör texten rytmisk, pulserande. De enkla meningarna ger den korta texten en poetisk nivå. Det är inte riktigt dikt, inte riktigt berättelse, inte riktigt aforismer.

Kanske lägger jag bara märke till det eftersom jag vet att Dahl disputerade i nordiska språk med en fin avhandling om just interpunktion, men jag njuter verkligen av de små länkarna av skiljetecken som hon väver in mellan meningarna.

Som debutant är Dahl helt enkelt väldigt säker på foten, hon vet att lämna plats för läsarens egna tankar mellan de korta styckena ‒ en text som skulle kunna bli tung och svårtröskad känns i stället lätt och tillgänglig, mitt i allt det bråddjupa.