Torftigt och idéfattigt om feminism

Såhär är det: man kan inte skriva förrän man tänkt färdigt. Ibland tänker man genom att skriva, men då måste texten redigeras efteråt, och där man själv fortfarande inte kommit fram till en slutsats eller pudelns kärna, måste man erkänna det för läsaren. Det gör tyvärr inte ex-politikern Veronica Palm i sin "feministiska idébok" om det populära buzz-ordet systerskap.

Efter många år i det feministiska partiet Socialdemokraterna, har Palm många exempel och berättelser som visar hur svårt det tycks vara för särskilt män att förstå vad feminism är. Det är en sak att bekänna sig till den med truten, en helt annan sak att verka i dess anda. Fatta feministiska beslut, bete sig som en feminist, upptäcka och åtgärda gamla, väloljade mekanismer som systematiskt håller kvinnor borta från den verkliga makten och kvar i rollen som dubbelt så duktiga medarbetare med häften så mycket uppbackning och befordringar. Det är spännande och i många fall upprörande, samtidigt som Palm förhåller sig mycket diplomatisk och välvillig mot dem som agerat bromsklossar för henne och andra sossar som råkat födas till kvinnor.

I stället talar hon om "systerskap" och "ovillkorligt systerskap", utan att någonsin definiera exakt vad det är och hur det ska gå till att "bygga systerskap". Som så ofta blir praktiskt feministiskt arbete och den revolutionära omställning det faktiskt innebär, för alla, att verka under denna populära rubrik, något babbligt abstrakt. När äldre S-kvinnor inte ser hur Palm fixat och gjort fint i en valstuga råder brist på systerskap. Det är först när Palm skiljer sig, säger upp sig och börjar bygga äkta vänskap med andra kvinnor, hon upplever "ovillkorligt systerskap". Och själv tänker jag bara: det där är äkta vänskap. Och det är ovärderligt, men kommer det att hjälpa en kämpande kvinna i patriarkala strukturer med mer än stöd och pepp?

Hon beskriver hur hon själv bryter sig loss från att vara en Duktig Flicka, som då är en kvinna som verkar inom ramarna och på patriarkatets villkor, för att istället "bygga systerskap". Det som är synd är att det aldrig blir tydligare än floskler om att stötta andra kvinnor, synliggöra manliga härskartekniker och ta för sig. Lite torftigt för att komma från en kvinnlig toppolitiker i ett parti som kallar sig feministiskt.

Hon blandar berättelser ur sin egen bakgrund med fakta och forskning och sin egen position i viktiga politiska skeenden under åren. Mycket är spännande, men det är rörigt, lite väl snällt och ofärdigt. Jag blir även en smula provocerad av att Palm, som inte tycks ha upptäckt det hon kallar systerskap förrän hon fick riktiga kvinnliga vänner, refererar till yngre kvinnor (som hon dessutom menar är mycket bättre på detta flummiga att "bygga systerskap" än hennes egen generation) som "lillasystrar" och att hon själv kan stå till tjänst med "förebildskap".

För att få kallas feministisk idébok bör en bok komma med idéer, helt enkelt. Inte lulla bort i kvinnomys, hängslen- och- livrem-diplomati samt politisk retorik som kan betyda i princip vad som helst.