Moa Skimutis: ”Vi kommer ingenstans just nu och vi vet inte vad som händer framöver. Vi lever dag för dag.”

Runt mig viftas det med mobillampor och rödvita flaggor vajar i kvällens blåa ljus. En ung man står mitt i folkmassan och skanderar ut ramsor genom en megafon som folket upprepar.

”Det vackraste har redan hänt och det är att folk har enats och satt sina olikheter åt sidan”, säger en man i folkhopen som vill vara anonym.

De sista dagarna innan min avfärd hem till Malmö är avstängda vägar, stenkastning mot polisen och tårgas mot demonstranterna tyvärr en allt vanligare syn. En kvinna jag pratade med den där kvällen utanför parlamentet säger att hon och hennes familj ska ha världens största julmiddag, men sedan är det tillbaka till gatorna som gäller.

Libanon, vars storlek är som landskapet Skåne, har ett utsatt geopolitiskt läge i Mellanöstern, Libanon är inklämt mellan de militära stormakterna Syrien och Israel och den politiska dynamiken i regionen har påverkat landet ända sedan Israels självständighet 1948.

Libanon har även en av världens största statsskulder. Trots att det har gått 30 år sedan inbördeskriget (1975-1990) så finns det fortfarande inte en fungerande infrastruktur som el, vattenförsörjning och sophantering. Så när regeringen bestämde sig för att beskatta whatsapp, en mobilapplikation som gör att man kan ringa gratis, fick folket nog.

Spontana protester blev till en folkrörelse med massdemonstrationer där musik, dans, teater och konst har fått stor plats. Främst i fronten för protesterna, i folkmun kallad thawra (revolution på arabiska) står ungdomarna. De har inte upplevt inbördeskriget och är inte rädda för politikerna och deras makt. Signifikant med demonstrationerna är att de religiösa splittringarna som alltid varit Libanons ansikte mot omvärlden, är satta åt sidan. Shia, sunni, kristna och druser – alla religiösa grupper har deltagit i den senaste tidens protester.

Under december 2019 fick libaneserna reda på att de bara kunde ta ut en begränsad summa US dollar per vecka från sina banker. Bensinpriserna skenade. Taxichaufförerna hade inte råd att köra sina kunder. Mitt i euforin växte också spänningar. Demonstranternas tält förstördes en natt av motdemonstranter. Två personer omkom i en bilbrand, efter att de kört över en vägavspärrning och bilen fattade eld.

Den 14 januari i år får jag röstmeddelanden på min whatsapp från min vän Elissar. Vägarna fortsätter vara stängda berättar hon och nu sker blockaderna över hela landet.

Politikerna tar inte folket på allvar och därför är de arga, säger hon. Så pass arga att politiker jagas ut från restauranger av matgäster och ur köpcentrum där demonstranter ropar ”thawra” efter dem. Filmerna har blivit virala. ”Public shaming” skriver Rami, en DJ i Beirut som jag intervjuat för ett kulturreportage. Utanför hans lägenhet brinner soptunnor och däck. Det är dag 90 av protester och i sociala medier har veckan som gått kallats ”Week of anger”.

“Politikerna är helt bedövade. Folket vill att alla ska ut. Vi har haft samma sorts stat i över 30 år och vi har fortfarande inte ström 24/7 och bara där har flera miljarder US dollar försvunnit”, säger Rami. Premiärministern Hassan Diab försöker i dagsläget bygga en regering med opolitiskt ministrar. ”Men trycket från insidan sätter käppar i hjulet. Folk vill ha en helt teknokratisk regering, med ministrar som till exempel kommer från finans- och energisidan”, fortsätter Rami.

"Det är svårt att tänka på framtiden. Saker blir bara värre och värre”, säger Elissar, som till vardags jobbar som grafisk formgivare i Beirut.

Jag hör hennes röst genom mina hörlurar: ”Folket har blivit lovade så många gånger att det ska bli bättre. Nästa vecka ska bankerna ge folket sina pengar. Nästa vecka ska folk kunna göra sina internationella transaktioner.”

Hon berättar att det är samma lögner precis som tidigare i den libanesiska socialpolitiska historien. Hon tror att anledningen till att regeringen fortfarande inte är avsatt är en del av spelet. Man vill helt enkelt trötta ut folkets kamp.

Under fyra veckor i december har 200 000 människor förlorat sina jobb. Besparingar på bankerna har förlorat sitt värde i rasande tempo. På gatorna har folk berättat för mig att man inte vill slåss. ”Vi har minnena från kriget i våra gener”, säger de, ”från våra föräldrar och farföräldrar”. Men deras ilska mot systemet har växt sig starkare och de senaste dagarna har både demonstranter, polis och journalister skadats i upplopp på gatorna.

Den 3 januari dödades Qassem Soleimani, ledare för det iranska revolutionsgardets elitstyrka Quds, av en amerikansk drönarattack utanför Bagdads internationella flygplats. Därefter befarade världen att Irak skulle bli slagfältet för Iran och USA. Attacken har även skapat oro i Libanon. Det finns rädsla för krig i södra delarna av landet om Hizbollah, som är allierad med Iran, attackerar Israel för att komma åt USA. Det var under inbördeskriget 1982 som islamistorganisationen och milisgruppen Hizbollah bildades, detta för att bekämpa Israels ockupation i södra Libanon.

Om framtiden kan inte min vän Elissar sia. ”Vi kommer ingenstans just nu och vi vet inte vad som händer några månader framåt. Vi lever dag för dag.”

När vi under kvällen skickar röstmeddelande till varandra så hör jag att hennes röst är orolig. Hon säger att det i dagsläget är svårt att veta vem som kastar stenar på poliserna. “Är det politikernas anhängare eller är det motdemonstranter från Hizbollah eller Amal?” frågar hon sig själv.

”De som är emot revolutionen vill orsaka problem och provocera polisen så att polisen gör illa de fredliga demonstranterna. De gör vad som helst för att stoppa protesterna och det spelar ingen roll om lagar bryts. Natten till torsdag försökte man ta sig in på Beiruts centralbank. Varje dag är en ny historia”, säger hon.

Själv var jag i Libanon för att lära mig arabiska på absolut grundnivå. Medan demonstrationerna ökade i omfång lät jag som en förstagluttare och rev mitt hår. Grät över grammatikens svårighet och kände mig så värdelös att jag lärde mig så långsamt. När jag stapplande kunde säga att jag vill köpa tomater eller fråga vad någon heter på arabiska och till svars få ett nyfiket leende kände jag mig så stolt.

Sedan finns det människor som kommer från krig och med posttraumatisk stress som ska lära sig svenska på SFI. Jag beundrar dem än mer idag och känner mig ödmjuk inför språket som fick mig att dunka huvudet i skolbänken och säga till lärarinnan: ”It´s too much!”

Och på de libanesiska gatorna skanderar folket: ”It´s enough!”