Anders Gustafsson: varför framställs Sverige i så dålig dager?

”Tvärtemot vad de flesta tror är Sverige bland de sämsta länderna i Europa på att skydda vår natur (...) Bland 27 EU-länder ligger vi i själva verket på plats 19 när det gäller hur stor landareal vi procentuellt sett har skyddat”.

Orden kommer från en debattartikel med den dramatiska rubriken ”Sveriges naturskydd bland det sämsta i EU” (SvD Debatt den 19 maj 2013). Undertecknarna bestod av flera framträdande namn inom svenska Världsnaturfonden WWF.

Statistik som denna låter i de flestas öron alarmerande och chockerande. Va, är det sant? Kan det vara möjligt? Sverige?

Men statistik är inte lätt och än mer svårt blir det när länder ska jämföras. Vad avses med skydd? Rapporterar alla länder in statistik på samma sätt? Och vad innebär inrapporteringen för de internationella åtagandena som Sverige har förbundit sig till?

För en lekman är det väldigt svårt att hänga med i statistikrabblandet men i dagarna kom en välbehövlig rapport från LRF Skogsägarna som hjälper till att reda ut några av begreppen och missförstånden om hur svenskt naturskydd står sig i en internationell jämförelse.

Låt oss ta ett exempel. Med 14 procent skyddad natur placerar sig Sverige långt ner i EU-listan som rankar länder efter hur mycket natur de skyddar. Tyskland – med mer än 37 procent av sin landareal skyddad – hör dock till toppskiktet. Betyder det att Tyskland skyddar mycket mer natur än Sverige?

Svaret är nej, åtminstone utifrån vårt nationella sätt att se det. I vårt södra grannland utgörs 90 procent av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk.

Men i den svenska officiella statistiken över skyddad natur räknas dock många skyddsformer som tillåter pågående markanvändning inte in – exempelvis strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. De områden Sverige främst redovisar som skyddade är skyddsformer där jord- och skogsbruk är förbjudet.

Hade Sverige räknat in alla skyddsformer hade upp till 58 procent av rikets land- och sötvattensarealen kunnat anses vara skyddade, enligt rapporten. Från EU-klassens miljöbuse till ett av klassens ljus – bara beroende på hur statistiken behandlas.

Varför Sverige framställs på det här högst ofördelaktiga och avvikande sättet, undrar vän av ordning.

Jag har inget svar men funderar på en möjlig hypotes. Professor Jan Olsson och hans forskarkollega Erik Hysing vid Örebros Universitet har tidigare uppmärksammat att många kommunala tjänstemän kan klassificeras som rena miljöaktivister. I en studie, som nätsajten fplus uppmärksammade häromåret, passade 11 procent av de tillfrågade in under kategorin miljöaktivist (fplus den 22 februari 2019). Nu rörde dessa resultat kommunal förvaltning men av erfarenhet vet vi att det ser likadant ut på andra håll. Kanske är denna observation av förekomsten av gröna myndighetsaktivister en möjlig förklaring till varför Sverige särskiljer sig jämfört med andra länder på ett så för landet ofördelaktigt sätt?

Att Sverige framställs i dålig dager tjänar i vilket fall som helst vissa organisationers och vissa politiska grupperingars intressen mycket väl. Den dåliga placeringen blir ett argument till varför och bildar opinion för att ännu mer privat mark på olika sätt ska socialiseras och privat brukande förbjudas.

Oavsett vad, att statistiken behandlas så olika är inte bra. Sverige borde harmonisera sitt sätt att redovisa skyddad natur med andra länder. Varför ska vi framstå som sämst i klassen när vi i själva verket är ett exempel för andra att följa?