Carolin Dahlman: Vems liv ska räddas?

Han är så kallad utilitarist, det vill säga någon som vill maximera lyckan i världen, vilket gör att han landar i slutsatsen att ”en ung patient kan leva längre och få mer ut av att hon blir räddad, än en äldre.”

Tännjö lyfte i helgen samma tankegångar i P1:s söndagsintervju. Det var ett intressant och svårt dilemma att hantera, Men det var synd att programledaren inte använde tillfället för att diskutera fler. Här finns nämligen andra svåra avvägningar att prata om – om man törs.

Hur ska man exempelvis ställa sig till om den äldre har arbetat ett helt yrkesliv och lojalt betalat skatt – det vill säga bidragit till sjukvården i tron om att ha ett skyddsnät – medan den yngre är en nyanländ som enbart levt på bidrag? Om den yngre är papperslös, ska dennes behov tillgodoses före den som är svensk medborgare, med alla de skyldigheter som följer med det?

Än känsligare är frågan om det ska spela någon roll hur många kronor en person har bidragit med till läkarlöner och respiratorer, eller om det ska gå att köpa sig förbi i kön?

Ytterligare diskussionsämnen som kan röra upp känslor är om den som har frossat i socker och därför orsakat diabetes, eller fått hjärtproblem på grund av övervikt, ska ha samma rätt till vård som den som har levt nyttigt. Ska den som har skött om sin hälsa verkligen behöva betala för den som inte gjort så? Ska hens behov av vård prioriteras ned, medan den vars tillstånd är självförvållat prioriteras upp?

Och hur ställer sig en utilitarist som Tännsjö till exempel till ett fiktivt exempel, där en 60-årig företagsledare – vars nätverk och erfarenhet kan hålla igång en verksamhet som anställer många och bidrar med skatter som kan ge fler vård – får stå tillbaka när en ung långtidsarbetslös som lever på ekonomiskt bistånd får gå före? Enligt Tännsjös egna nyttomaximerande princip ska ungdom prioriteras enbart på grund av antal år i livet, men vad händer om nyttan av en äldres insatser är högre för fler anställda och patienter? Eller om den äldre har en stor familj medan den yngre är singel och barnlös? Eller om den äldre är lycklig medan den yngre är deprimerad – hur maximeras lycka då? Utilitarismen ger tyvärr inte nog med svar, då varje samtal om nyttan av en individs liv rymmer så många aspekter.

”Livet är fyllt av den typen av konflikter, det här är bara ett exempel”, sa Tännsjö i söndagsintervjun. ”Det är bra att människor blir mer uppmärksamma och inte kan dölja svåra problem bakom ytliga fraser.”

Det har han rätt i, och jag önskar att samtalet hade gått betydligt djupare; vi behöver ta den här typen av samtal, ha mod att väga, prioritera, välja. Jag har själv inga tvärsäkra svar på ovanstående frågor, men situationen ger oss alla skäl att fundera över målkonflikter, avvägningar och prioriteringar. Det är nyttigt – även om det är svårt.

Carolin Dahlman