Kom hem till högersidan, Liberalerna
Efter en ganska hård kamp mot Erik Ullenhag och Johan Pehrsson valdes till slut Nyamko Sabuni till Liberalernas partiledare den 28 juni 2019. Många hoppades att hon skulle lyfta partiet med sin kaxiga attityd och modiga syn i viktiga samhällsfrågor. Men det har gått sådär – och mycket lite tyder på att det kommer att gå bättre.
Opinionssiffrorna är svaga. I Svensk väljaropinion fick Liberalerna 3,9 i juni 2019 och har sedan legat runt riksdagsspärren, men i maj skulle ynka 3,2 procent rösta på L om det var val idag. Förtroendet för Sabuni ligger på generande låg nivå. I Novus mätningar fick hon 21 procent i juni 2019, men föll snabbt till 10 och har sedan legat där och lägre.
Det är inte svårt att förstå väljarnas missnöje. Sabuni har väjt för de stora samhällsfrågorna och diskuterat allt från elektrifierade vägar till allsvenskans öppnande. Januariöverenskommelsen har låst partiet i enskilda sakfrågor om Arbetsförmedlingen eller LAS, men partiet har inte lyckats förklara vikten av detta eller på vilket sätt det är liberalt.
Vad liberalism och "frihet" är för L ter sig dessvärre ofta obegripligt för en utomstående. Är det LUF:s generösa migration där frihet ges till vissa på skattebetalarnas bekostnad eller är det att ta bort värnskatten?
Ena stunden talar Barbro Westerholm i radion om att hemtjänstbehövande ska ha frihet att bo var de vill i sommar oavsett kommunernas protester, och EU-parlamentarikern Karin Karlsbro skriver att skattebetald kultur ska vara helt fri. Andra stunden vill Mats Persson stå upp mot höjda skatter.
Är frihet att slippa betala skatt eller är frihet att få stöd av andra skattebetalare? Liberalismen är en ideologi som kan landa i båda beroende på om man värnar om frihet från staten eller via staten. Alldeles enkelt är det inte, och inom L finns alla varianter.
Misslyckanden med att forma och beskriva sin politik är dock inte den viktigaste förklaringen till att det går trögt. Snarare beror det nog på att partiet håller fast vid januariöverenskommelsen och ger Stefan Löfven (S) fortsatt makt.
Gång på gång har Sabuni upprepat att avtalet ska hedras under mandatperioden. "Man ska alltid kunna lita på Liberalerna när det kommer till avtal". "Avtal ska respekteras och jag har aldrig lämnat en överenskommelse".
Men lika ofta har hon sagt att avtalet bara gäller om Löfven levererar på vad de har kommit överens om. Senast i juni sa hon till Sydsvenskan att hon kan spräcka samarbetet om regeringen inte lever upp till löftet att luckra upp anställningsskyddet. "Löfven avgör själv hur länge han vill sitta kvar vid makten".
Men frågan är om dessa hot bli tomma om hon inte gör minsta lilla för att för att förändra läget, och dessutom skickar dubbla signaler kring framtiden.
För ett år sedan sa Sabuni till TT att hon inte stängde dörren för förlängt samarbete med S. "Om de gör det här på ett bra sätt och om de skulle säga att vi ser nog möjligheter att fortsätta på den inslagna vägen så ska inte heller den vägen stängas".
Samtidigt har hon sagt att hon kan tänka sig att förnya allianssamarbetet. Häromdagen sa hon i Expressen att hon inte ser något område där L är närmare S än M. "Liberalerna och Socialdemokraterna har väldigt olika bild på företagande och företagsamhet och var välstånd byggs någonstans". I en annan intervju fick hon frågan vem av Löfven och Kristersson hon står närmast ideologiskt och svarade utan att blinka: ”Ulf Kristersson”.
Snurrigt, minst sagt. Väljarna kan inte veta om de får Kristersson eller Löfven, höger eller vänster – eller om deras röst blir bortkastad om partiet med sin nuvarande frånvaro av riktning, strategi och ryggrad åker ur riksdagen. Inte heller vet de vad de fick för rösten sist. 73 punkter, varav många var utredningar, jovisst, men också Miljöpartiets inflytande över migrationspolitiken och Vänsterpartiets strävan i antiliberal riktning.
Nyamko Sabuni måste förstå allvaret nu och börja leda partiet. Hon kan välja vänster och bli uppäten av S om hon vill, men en mer framgångsrik linje vore att komma tillbaka till högerblocket. Att både vänsterprassla och försöka behålla sin själsfrände är dock dålig karma.
.
.
