Max Eskilsson: Arbetsförmedlarna måste ha rätt kunskaper
Frågan – som lyfts i nationalekonomen Susanne Ackums rapport “Arbetsmarknadspolitikens roll och tre utmaningar” (utgiven av tankesmedjan Fores) – är intressant. I debatten kring reformen av Arbetsförmedlingen, där myndighetens ansvar begränsas till administrativa uppgifter som kontroll och analys, har ersättningssystemen och upphandlingen av privata förmedlare stått i centrum. Det är viktiga aspekter, men när arbetsmarknadspolitiken görs om på ett övergripande plan är också frågan om vilka förutsättningar framtidens arbetsförmedlare behöver central. Ackum, som var statssekreterare i finansdepartementet under första alliansregeringen, ger två viktiga pusselbitar.
För det första tycks arbetsförmedlare sakna de möjligheter till kompetensutveckling och nätverksbyggande som många andra yrkesgrupper har. Exempelvis hålls inte återkommande konferenser som uppdaterar yrkeskåren på nya regelverk och aktuell statistik som är branschrelevant. Ackum gör en liknelse till hur sådana inslag är etablerade och ses som självklara i andra yrkesgrupper, som läkare och lärare. Så sent som på 1990-talet fick arbetsförmedlare ta del av ett omfattande internt utbildningsprogram, något som numera ges mindre utrymme. Med tanke på att arbetsförmedlare förväntas fylla en viktig samhällsfunktion ligger det mycket i Ackums förslag om att återupprätta sådan internutbildning. Det kan, utöver information om förändrade regelverk, handla om att löpande uppdatera arbetsförmedlarna på det ekonomiska läget och utvecklingen på arbetsmarknaden.
För det andra har arbetsförmedlare väldigt olika bakgrunder – det är vanligt att som grund ha utbildat sig till exempelvis studie- och yrkesvägledare, socionom eller beteendevetare. Därmed saknar arbetsförmedlare referensramar från en gemensam utbildning. Ett förslag Ackum tar upp är en viss akademisering, där yrkeshögskolor erbjuder mer specifika fördjupningskurser som kan ge bättre förförståelse för rollen som arbetsförmedlare. Det kan handla om teorier kring arbetsmarknadens funktionssätt och arbetsmarknadspolitikens verktyg och resultatmätning – samt hur man lägger upp planer och mål med en arbetssökande.
Om tre år ska förmedlandet av jobb ha tagits över av fristående aktörer. Det kan vara bra. Ingen annan myndighet har så lågt förtroende som Arbetsförmedlingen och det är uppenbart att matchningen mellan jobb och arbetssökande i dag är mycket ineffektiv. Efter höstens turer kring reformeringen av Arbetsförmedlingen, som slutade med att regeringen under misstroendehot backade från att tillämpa lagen om valfrihet som grund, har politikerna nu chansen att ta sig an arbetsmarknadspolitiken ur ett bredare perspektiv. Det långsiktiga säkrandet av kompetens hos arbetsförmedlare som yrkesgrupp borde då vara centralt. Som Ackum konstaterar är både möjligheterna till nätverksbyggande och teoretisk förståelse för arbetsmarknaden avgörande för att arbetsförmedlarna ska kunna uppnå lyckade resultat. Hennes förslag borde vara en viktig utgångspunkt när framtidens arbetsmarknadspolitik tas fram.
