1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Nils-Eric Sandberg: Den stora stölden

Facket ville konfiskera vinster, men vad skulle medlemmarna vinna på att företagen flydde landet som konsekvens?

Nu är det snart 45 år sedan LO-ekonomen Rudolf Meidner lade fram sitt förslag om löntagarfonder. Det har nästan lämnat debatten. Synd – vi bör komma ihåg vad facket försökte göra, och vad som hänt om facket lyckats.

LO-kongressen antog 1973 en motion om ”kollektiv kapitalbildning under facklig kontroll”. Meidner fick utredningsuppdraget och lade i augusti 1975 ett förslag om fackliga löntagarfonder. Det handlade om att facket skulle ta över företagen. Varje företag, med mer än 50 anställda, som gick med vinst, skulle tvingas att varje år till facket nyemittera aktier motsvarande 20 procent av vinsten – kanske 30 procent. Båda siffrorna förekommer i hans rapport.

Det officiella syftet med förslaget var att ge löntagarna del i kapitalbildningen och inflytandet över företagen. Det var Meidners bluff. De enskilda löntagarna skulle inte få en krona av kapitalet, inget inflytande. På var och varannan sida av rapporten skriver Meidner att både andelen av kapitalet, utdelningen på aktierna, och rösträtten, endast ska gå till den fackliga organisationen. De enskilda medlemmarna ska inte få något, av vare sig kapital eller inflytande.

Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

LO-kongressen 1976 antog förslaget med acklamation – och med ett enda undantag. Meidner hade satt en gräns för företag med 50 anställda – han insåg att det skulle bli besvär om alla småföretag, med till exempel hårfrisörskor, skulle tvingas med. Kongressen slopade den gränsen. Hårfrisörskorna skulle med, om de gick med vinst.

Med nyemissionerna skulle facket snart ta majoriteten i styrelsen för alla aktiebolag som gick med vinst. Rapporten innehåller många tabeller som visar hur fort det skulle gå. Volvo skulle tas om sex månader, Tetra Pak lika snabbt. Meidners plan innebar helt enkelt att facket skulle stjäla det svenska näringslivet. Formellt skulle det gå till så att företagen tvingades finansiera stölden med sina egna pengar.

Assar Lindbeck skrev att fonderna skulle leda till en maktkoncentration värre sedan Karl XI: facket skulle bli ende arbetsgivare och ende företagsägare.

Olof Palme sade ”Detta är ett förslag om mänsklig frigörelse”. Han syftade då inte på de företagare som skulle berövas sina livsverk.

Avgörande blev att de borgerliga partierna vann valet 1976, och i någon mån stoppade förslaget.

Vad hade annars hänt? Rapporten innehåller ingen som helst konsekvensanalys – det var inte Meidners ämne. Men: om förslaget gått igenom, det vill säga blivit lag, skulle vi fått kapitalflykt – alla hade försökt komma härifrån. Och, allvarligare: Alla visste att om de startade ett företag, och det gick med vinst, skulle facket konfiskera det. Det engelska tågrånet var jämförelsevis en bagatell. Nyföretagandet skulle helt upphört. Inget internationellt företag skulle investerat en krona i Sverige.

Hur mycket skulle LO-medlemmarna tjäna på det??

Nils-Eric Sandberg är publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.