Skyll inte integrationsmisslyckandet på friskolorna
På måndagen presenterade regeringens utredare Björn Åstrand sina förslag på hur Sverige ska få en likvärdig skola. Han föreslog bland annat kvotering och lottning till populära skolor, det vill säga i praktiken ett avskaffande av det fria skolvalet.
Men att angripa valfriheten är att väja för den havererade integrationspolitik som har ligger bakom varför det råder skillnaderna i skolan. Det är segregationen som helhet vi bör ta itu med, och att bara prata om skolan förvillar.
Skolsegregationen är känd sedan länge. Åstrands utredning som tillsattes 2018 tillkom delvis som ett resultat av Skolkommissionens förslag som presenterades i april 2017. Kommissionen tillsattes i sin tur redan 2015 med uppgift att föreslå hur likvärdigheten i skolan skulle öka.
Bland annat hade en studie från IFAU 2015 kommit fram till att ökad bostadssegregation hade lett till att skolor blivit homogena sett till socioekonomisk bakgrund, vilket ökat resultatskillnaden mellan skolor.
Sedan dess har fler varningarna kommit. Statens skolverk konstaterade exempelvis 2018 att elever sedan slutet av 90-talet hade blivit mer uppdelade mellan skolor utifrån socioekonomisk bakgrund och migrationsbakgrund.
När SVT granskade segregationen i skolan 2019 konstaterades att var fjärde elev i Sverige hade utländsk bakgrund, men att vissa skolor kunde ha cirka 90 procent (31/1).
För ett år sedan kom en rapport från OECD som konstaterade att skillnaden mellan olika skolor ökat kraftigt under senare år.
Men i stället för att ta upp det faktum att Sverige de senaste åren har haft en omfattande migration var det skolreformerna på 90-talet som fick skäll. "Det fria skolvalet förstärkte effekten av ökande klyftor i övriga samhället" (Ekot 29/3 -19).
Det är en förenklad analys, för det går inte att komma ifrån att skolsegregationen beror på bakomliggande skillnader i var man bor och kommer ifrån, och att det är dessa som regeringen bör ha mod att kika på i stället för att ta bort den viktiga valfriheten i skolan.
- Ebo-lagen, som ger asylsökande rätt att bosätta sig var de vill, har betytt att de inte integrerats genom att möta svenskar, och i stället har kunnat strunta i att lära sig språk eller kultur och ändå ha ett fungerande liv, finansierat av skattebetalarna.
- Brist på språkkrav har lett till att många aldrig lär sig nog bra svenska, vilket betyder att det har svårare att få jobb, behöver tolkhjälp samt har svårt att läsa på om vilka skolor som kan vara bäst.
- Nyanlända elever har länge haft samma skolschema som inrikes födda, trots att kortare sommarlov eller extratimmar hade kunnat ge fler unga en chans.
- Skolkvaliteten tycks generellt vara för dålig. 2015 konstaterade Andreas Schleicher från OECD att elever med en låg social bakgrund i Kina ofta presterar bättre än elever med en hög social bakgrund i Sverige (DN 4/5 -15).
Via politiska förslag och ekonomiska incitament har politiker tyvärr under lång tid skapat ett Sverige där vissa lever i utanförskap, ekonomiska klyftor och sociala problem ökar och människor ser snett på varandra.
En slö vänstersving mot "marknaden" och friheten i skolan gör tyvärr lite för att komma åt dessa integrationsproblem, som ligger bakom skolsegregationen. Inte heller duger att uppifrån sprida ut elever i en slags socialingenjörsk anda, så att de kan dela på de få bra, populära skolplatser som trots allt finns. Ett typiskt höger-vänster-bråk om privat eller offentligt i välfärden krafsar bara på ytan.
Därunder finns dessvärre mer att ta itu med.
Carolin Dahlman
.
.
