Carolin Dahlman: Sverige är inte "sjukt rikt"

Woop woop, kors i taket, eller "Äntligen!" som Gert Fylking hade ropat.

Det var ovanligt uppfriskande att höra en röd politiker uttrycka sådan förståelse för verkligheten. Det brukar ju låta annorlunda annars.

"Sverige är sjukt rikt", menade Vänsterpartiets tidigare riksdagsledamot Rossana Dinamarca i en intervju i boken "In klampar Jimmie" (Carlsson 2020).

"Sverige är ett av världens rikaste länder", sa Alice Bah Kuhnke (MP) ofta när hon var minister.

"Sveriges beredskap är god", sa finansminister Magdalena Andersson (S) i mars. Och visst har hon rätt i att Sveriges statsskuld är väldigt låg. Men den som får hybris och blott skryter om ett lands finanser kan snabbt tvingas se hur ladorna töms. Särskilt om den statsfinansiella styrkan ses som ursäkt för att sponsra allt möjligt som kan få en lydigt skattebetalande undersköterska att börja gråta.

2007 fick skattebetalarna betala 10 000 kronor för att konstnärinnan Itziar Okariz skulle komma till Sverige och kissa stående på ett golv på Norrlandsoperan. "Det här få oss att tänka till om gängse normer och värderingar", sa dramaturgen. "Det är inte klokt att använda skattemedel till sånt här", invände kommunalrådet Anders Ågren (M). Jag håller med. Inte klokt alls.

2017 valde regeringen att sponsra folks köp av elcyklar och medlemskap i fackförbund. 2020 var budgeten för de tre public service-företagen SVT, SR och UR drygt 8 miljarder, och skattebetalarnas fick pröjsa dejtingprogram. Melodifestivalen och deckare.

Kostnaderna för migrationen spelar i en egen liga, inte minst för att politikerna har och har haft en tragiskt världsfrånvänd uppfattning om plus och minus.

Dinamarca gillade till exempel inte att debatten om flyktingar hösten 2015 var för inriktad på problem, trots de möjligheter som uppstod. "Plötsligt kunde man öppna en butik för att det var så många som bodde i kommunen och alla behövde mat. Det möjliggjorde att ha kollektivtrafik, skolan kanske kunde öppna igen. Det gav en massa jobb".

Okej...

Man undrar hur det går att ha sådan oförståelse för att asylsökandes och nyanländas mat oftast betalas av andra skattebetalare, liksom deras busskort och plats i skolbänken. Alla de där jobben tillkom säkerligen, men så gjorde även skattebetalarnas kostnad för löner.

När Fredrik Reinfeldt (M) 2014 varnade för att migrationen kommer att kosta mycket framöver gick Stefan Löfven till angrepp och menade att det var "väldigt ovärdigt" att ställa den kostnaden mot att vi ska ha råd med framtiden. "Ökade kostnader för flyktingmottagande betyder inte att vi inte har råd med investeringar i välfärden".

Han la till "Sverige är ett rikt land". ”Vi har en statsbudget på 1000 miljarder kronor, det är klart att det finns medel att hjälpa" (Expressen 20/8 -14).

Men tänkte han att husrum, tolkar, sociala projekt, nystartsjobb, sjukvård, utbildning skulle vara gratis, kanske hanteras i en parallell budget där utgifter aldrig behövde balanseras med intäkter? Risken med en sådan syn är att den där budgeten kvickt krymper och rikedomen blir ett minne blott.

De rödgrönas syn på skattepengar är dessutom ofta skrämmande kollektivistisk. Våra offentliga finanser ses som "Sveriges" – trots att de kommer från en mängd individer som lydigt deklarerar. Pengarna ses som politikernas och utdelning av dem som gåvor.

2018 gick Socialdemokraterna exempelvis till val på ett löfte om familjevecka. "Landets föräldrar ska få mer tid med sina barn", berättade Löfven (S). Tydligen tänkte han inte på att det är landets föräldrar som själva betalar. Nä, han var den blågula tomten som kom med säck och ett skrockande leende, en känsla av änglalik generositet.

Men det är inte han som ger. Det är tvärtom han som tar. Och det är inte Sverige som är rikt; det är svenskarna. Varje krona politikerna trixar med kommer från en människa som kanske hellre hade gjort något annat än att se en främling kissa på en opera.

Visa respekt, tack. Sansa er. Lär er addition och subtraktion.

Carolin Dahlman