Upphandlingshaverierna måste upphöra
Läkare som säger upp sig för att journalsystemet inte fungerar. Sjukhusbyggen, vägar eller järnvägsspår som kostar miljarder mer än beräknat. IT-system som kostat hundratals miljoner men inte går att använda. Att offentliga upphandlingar misslyckas och drar över budget framstår ibland som mer regel än undantag.
Det intrycket minskar inte efter en läsning av rapporten “Cost Overrun and Procurement Competence in Sweden” från tankesmedjan SNS. Där uppskattar Giancarlo Spagnolo, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, att upphandlingsmisstagen varje år kostar så mycket som två procent av BNP – cirka 100 miljarder kronor – utöver att varorna och tjänsterna i vissa fall håller lägre kvalitet än man tänkt sig.
Summorna är enorma, liksom besparingspotentialen, men att komma tillrätta med problemen är betydligt lättare sagt än gjort. Upphandlingarna är komplexa i sig, även bortsett från att det genomförs många tusen om året i alla tänkbara branscher, beställda av personer på helt olika nivåer – från statliga generaldirektörer till kommunala handläggare – och med vitt skilda kompetenser.
Kunskapsnivåerna måste höjas både inom specifika bransch- och ämnesområden, och kring hur bra upphandlingar genomförs. Spagnolo vill bland annat se mastersprogram i upphandling på universitetsnivå. Studenter med ämneskunskaper i ett visst område, eller personer som redan arbetar på en myndighet eller ett offentligt bolag, skulle på så sätt kunna bygga på sin utbildning och få dokumenterad kompetens inom upphandling.
Det är definitivt ett förslag i rätt riktning. Samtidigt framstår det som att det inom upphandlingsområdet redan finns stora kunskapsbanker som utnyttjas allt för dåligt. Sverige har exempelvis redan en myndighet vid namn Upphandlingsmyndigheten, vars syfte är att utveckla och förmedla kunskap om hur man genomför upphandlingar på ett bra sätt. De många offentligt upphandlade IT-haverierna – från Nya Karolinska till Kronofogden och Stockholms stads skolplattform – verkar inte ha lärt något av att det finns en myndighet vid namn Myndigheten för digital förvaltning, som tagit fram grundligt material och verktyg för IT-upphandlingar.
Resurser finns, men utnyttjas inte. Det ansvaret är ytterst politiskt. Att vända alla tusentals offentliga upphandlingar till succé i en handvändning låter sig inte göras, men en bra början är att kräva av både politiker och tjänstemän att de utnyttjar den kunskap som redan finns vid deras fingertoppar.
