V vill passa på att ta över företagen
Näringslivet blöder just nu. De tuffa restriktioner som politikerna har infört – som stopp för stora evenemang – drabbar många företagare och deras anställda. Stefan Westerberg, seniorekonom på Stockholms Handelskammare, konstaterade att "en stor del av konsumtionen försvunnit efter statliga rekommendationer".
Naturligt nog önskar många företagare stöd uppifrån som kompensation. Hårt pressade restauranger och frilansare är inte överdrivet förtjusta i de lån som regeringen har erbjudit, för det är ju bara att skjuta upp problemen. Det behövs mer, som skattesänkningar genom borttagna arbetsgivaravgifter, eller till och med bidrag.
Detta gillar dock inte Jonas Sjöstedt (V) och Ulla Andersson (V), som på DN debatt klagade på att bolagen ber om skattepengar från undersköterskor och industriarbetare.
De menade att det därmed är "moraliskt riktigt att skattebetalarna får valuta för sina stödpengar i form av statligt ägande". "Vänsterpartiet anser att om staten skjuter till kapital för att rädda företag ska staten också gå in som ägare och få motsvarande inflytande. Det kan vara minoritetsägande, majoritetsägande eller att helt ta över företaget" (6/4).
Förstatligande alltså. Ja, Vänsterpartiet har ju i alla tider önskat ta över företag, velat dra nytta av andras ansträngningar och riskfyllda insatser. I partiprogrammet står det fortfarande att V vill avskaffa privat ägande, upphäva ägandet av produktionsmedlen, såväl det samhälleliga som det privata. Även om det är tänkt att den delen ska revideras när partiet har kongress i november tyder utspelet i DN på att drömmen fortfarande lever.
V glömmer dock att även företagen är skattebetalare och att det rimligtvis borde ge dem ett skyddsnät starkare än ett trasigt fiskenät. Är inte bolagsskatter och de indirekta skatteintäkter som kommer via att näringslivet skapar arbeten värda någonting? Är företag i Vänsterpartiets ögon enbart till för att ge, ge, ge, ge, ge? Sannolikt.
Men är det verkligen rättvist? Något ska väl även företagare få för skattepengarna?
Sjöstedt och Andersson menade dessutom att "aktivt statligt ägande vara ett sätt att få företagen att i större utsträckning arbeta för samhällets bästa".
Men företag jobbar faktiskt redan för samhällets bästa i vardagen. Den enskilde företagares mål är kanske att tjäna pengar eller förverkliga sina idéer, men resultatet blir utveckling av varor och tjänster som vi alla drar nytta av, liksom att det skapar arbetstillfällen som sätter mat på bordet och betalar hyror för människor i världen. Alla individer drivs inte av att arbeta för "samhällets bästa", men resultatet kan ändå bli det – och det är vackert så.
Risken med att statliga tjänstemän eller diverse politiker ska få företagen att gå runt är att de inte har rätt driv för att gå plus i stället för minus.
Utan den kreativitet som finns i kapitalismen riskerar tidigare livskraftiga företag att gå under. Utan mångfalden som finns i marknadsekonomin blir enfald lätt det enda som finns kvar.
Utan frihet blir det svårt att andas.
Carolin Dahlman
.
.
