Blankpolerad softrock

Publicerad 27 juni 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Tänk att depression kan låta så här vackert. Det förundras man över redan efter några sekunder av första låten “Los Angeles". Den är förrädiskt solig, med varm basgång och bländande gitarr, men Danielle Haim gråter bakom solbrillorna och ber sin hemstad om ett mirakel – utan att bli bönhörd. Även om det inte var Haims uppsåt med låten får nog inte corona-sommaren ett bättre soundtrack än så här.

Resten av albumet fortsätter i samma stil. Depp, ensamhet och själsligt lidande beskrivs i bärande scener med massor av känslomässig skärpa. Samtidigt finns något trösterikt över systertrions tredje album. Som i "Hallelujah", som är en hyllning till styrkan som de finner tillsammans.

Annons

Samtidigt har syskonen Haim polerat sin softrock ännu blankare. Ekona från Fleetwood Mac och Joni Mitchell finns kvar och samsas med syntar och beatnik-saxofoner.

"Women in music pt III" är Haims bästa album hittills.