”Guys and dolls” roar och berör

”Underhållningspatrullen presenterar lite stolt” står det på programbladet. De kan gott vara mycket stolta. I ”Guys and dolls” smälter artistprestationer, musik, texter, dekor, ljus och alla andra beståndsdelar ihop till en ljuvlig helhet. Jag sitter med ett konstant leende på läpparna.

”Guys and dolls” är precis som Underhållningspatrullens många tidigare uppsättningar en välkänd musikal av klassiskt snitt, som de sätter sin egen prägel på. Och vilken prägel sedan!

Scenrummet utnyttjas till max med tämligen enkla men effektiva medel. Scenografin har en tilltalande serietidningsestetik, som bildar en passande fond till de färgstarka rollfigurerna framför den, färgstarka i såväl klädsel som uttryck. Att vi befinner oss i 50-talets New York råder det inga tvivel om och ensemblen drar in publiken i historien från första tonen.

Johan Wikström är skönt jäktad i rollen som den ansatte fifflaren Nathan Detroit, som slits mellan nattlivet med olagliga tärningsspel och fästmön Adelaides (Malin Karlsson) drömmar om en välordnad förortstillvaro. Intrigerna dem emellan bjuder på såväl tungvrickande sångnummer (”Stäm mig”) och komiska poänger, om än djupt rotade i den tidens könsroller och syn på spelet mellan kvinna och man.

Malin Karlsson får också många egna tillfällen att briljera. Dels i scenerna från nattklubben Hotbox, uppbackad av den kvinnliga delen av ensemblen. Dels i ”Adelaides klagan”, som redogör för allt ont som kan drabba en ofrivilligt ogift kvinna.

De många myllrande och händelserika dansnumren är snillrikt koreograferade och blir en fröjd för ögat men är också viktiga för att föra historien framåt, särskilt slagsmålsscenen i Havanna och tärningsspelet nere i kloakerna.

Men allra bäst är kemin mellan frälsningssoldaten Sarah Brown och storspelaren Sky Masterson, i Karoline Dons respektive Erik Espinozas gestalt. ”Guys and dolls” är en lättsmält feelgoodmusikal, avsedd att få publiken att dra på smilbanden, men dessa två lyckas också beröra på djupet. De blir föreställningens klarast lysande stjärnor.

I synnerhet Karoline Dons imponerar med osviklig tajming i både sång och komik. Att hon bara är praktikant är svårt att förstå. Hon känns redan som ett helgjutet proffs.

En annan som berör och roar på djupet är Ingmar Jonson som Arvide Abernathy, som får sitt eget bejublade sångnummer i ”Men mest av allt”.

Annars är det David Rix som Tipp-Topp Johnson som stjäler varenda scen han medverkar i, med en mimik som är som en sällsam korsning mellan Stan Laurel (Halvan), Buster Keaton och den svenske komikern Per Andersson. Han får också ett pluspoäng för sin klingande skånska. När han tar ton i ”Sitt ner i båten” vill man inget hellre än att ställa sig upp.

En liten invändning vore att första akten känns något för lång, inte minst i jämförelse med den betydligt rappare akt två. Kanske hade det gått att göra musikalen aningen mer stringent. Å andra sidan: hur? Historien måste ju byggas och Underhållningspatrullen lever sannerligen upp till sitt namn. Vem kan klaga på att bli underhållen för länge?