Lättglömd norsk-svensk action

Bra eller dålig? När det gäller tv-serien "Maskineriet" är det inte så lätt att veta – trots att både skådespeleri och actionscener är helt okej.

Publicerad 25 maj 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Hanna Alström spelar en av huvudrollerna i Viaplays nya tv-serie ”Maskineriet”.Foto: Viaplay

Det finns tv-serier som liksom bara är. De är varken speciellt bra eller speciellt dåliga, de bara existerar för att förse tv-kanaler med innehåll och för att ge skådespelare och filmarbetare jobb. Det är serier som du ser utan att ha speciellt tråkigt, men som du omedelbart glömmer när du sett sista avsnittet. Möjligtvis kan du behöva påminna dig om vad som hände när du efter något eller några år kanske börjar titta på den oundvikliga andra säsongen.

Och en sådan kommer när det gäller ”Maskineriet”, det finns för många lösa trådar i slutet för att det inte skulle bli en sådan.

Annons

Handlingen utspelas i norska Sandefjord och svenska Strömstad. Norrmannen Olle (Kristoffer Joner) är gift med svenska Josefin (Hanna Alström), och de har en dotter. Serien inleds med att Olle vaknar upp i en bil på färjan mellan de båda städerna. Han är omtöcknad och blodig och har en väska fylld med sedelbuntar och en pistol. Han ser att vakter letar efter någon och ryggmärgskänslan gör att han flyr. Han hoppar i vattnet och undkommer.

Det som sedan följer är en ständig flykt där Olle gång på gång lyckas fly från poliserna, som gång på gång får se honom försvinna och utbryter i ett ständigt ”fan också”. Man kan tycka att pådraget borde ha varit större – det handlar trots allt om ett brutalt rån där ett par personer blivit dödade. Men med kepsen neddragen lyckas Olle hålla sig undan.

Detta samtidigt som bakgrunden till rånet mer och mer avslöjas för oss i publiken, vi får veta hur personer i Olles svenska familj är indragen i det och det känns snart som om varenda rollfigur i dramat har någon form av personlig koppling till det som händer.

Det är inget fel på skådespeleriet. Joner är bra som vanligt och Alström fungerar fint som hans alltmer förtvivlade och tvivlande hustru. Regissören Richard Holm är en ärrad veteran med både biofilmer och tv-serier (bland annat ”Johan Falk”) bakom sig. Han kan jobbet, han vet hur man då och då lägger in en actionscen eller ett slagsmål, men ”Maskineriet” hade tjänat på att tajtas till. Efter några avsnitt börjar man tappa intresset – och i stället ge akt på de logiska luckor som poppar upp då och då.

En fortsättning lär som sagt komma – men då skulle man önska sig en bättre översättning från norska till svenska. När någon på norska säger ”är du säker på att du inte behöver läkare” ersätts det med ”är du säker på att du inte behöver ligga ned”. Hmmm.