Livets lyckligaste stund, tur & retur

Snyggt, nostalgiskt. Sockrat, men inte utan syrlighet. ”La belle époque” väcker drömmar om att få återuppleva livets lyckligaste stunder.

Publicerad 14 februari 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Daniel Auteuil och Doria Tillier i ”La belle époque”.Foto: Edge entertainment

När Marianne (Fanny Ardant) skickar ut Victor (Daniel Auteuil) i trapphuset, och låser dörren till lägenheten, verkar decennier av äktenskap vara över. Bara logiskt, egentligen – för Victor och Marianne är varandras motsatser. Hon i takt med tiden. Han mest vilsen, som det kan bli på andra sidan 60. Du hänger inte längre med i samhällsutvecklingen, skärmar av teknikens möjligheter.

För länge sedan var Victor: Charmig och intellektuell. En framgångsrik serietecknare, som älskade upproret och framtidstron i det franska kulturlivets 1970-tal.

Annons

Redan vid ingången till det nya millenniet är han frånåkt. Passé som mannen i Hasse & Tages ”Stetsonhatt”: ”Man får väl vänta vid sitt vattenhål, på döden, som en gammal elefant.”

Finns det då ingen väg tillbaka till livet han kunde förstå?

Kanske ändå, när sonen – som till Victors totala ointresse tjänar storkovan på en strömningstjänst – ger pappa en gåva. En voucher till underhållningskonceptet där Antoine (Guillaume Canet), en ung entreprenör, erbjuder den fantastiska möjligheten att med teaterrekvisita, duktiga skådespelare och minutiös research återskapa önskad tidsperiod.

Har du tillräckligt mycket pengar för att återuppleva ditt livs lyckligaste ögonblick? Varsågod, här är din biljett.

Victor löser in vouchern. Han sätter sig vid det som ser ut att vara samma bord, i bistron där han 1974 mötte sitt livs kärlek. Och allt virvlar upp. Minnen och drömmar som pumpar nytt syre i ett gammalt hjärta.

Sockrad story? Visst, men inte ytan syrlighet och sälta – vi är i Paris, inte i Hollywood. Victors reflektioner från nu till då, och tillbaka till nu, känns relevanta. Vad det egentligen handlar om är att syna bluffar och förstå att ta tillvara livets väsentligheter.

Nicolas Bedos (manus & regi) vann 2017 en César för bästa debutfilm med ”Herr & fru Adelman”. Han är en passionerad berättare, en nostalgiker i samtiden – som inte bara vill göra Victor till en tragikomisk åldrande drömmare. Han vill heller inte att Marianne ska vara endimensionell i sin fåfänga jakt på evig ungdom.

I den andra trasiga relationen, mellan Antoine och Margot (skådespelaren som tolkar Victors kärlek), vill han kanske förklara vikten av att stanna upp och fånga stunden. Innan det är för sent.

Alla, oavsett om de befinner sig i berättelsens mitt eller utkant, gör sina inre resor.

”La Belle époque” – den vackra epoken. Svårt att inte gilla originalidén. Och Nicolas Bedos har gjort en ljuvlig film. Nostalgiskimrande och samtidsreflekterande.

Annons

Dialogen? Skådespelarna? Med Daniel Auteuil (”Eskorten”, ”Dolt hot”), Fanny Ardant (”8 kvinnor”, ”Paris, j'etaime”), Guillaume Canet (”The beach”) och Doria Tillier (”Herr & Fru Adelman”) får du (som väntat) bara det bästa.