1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Marianne rör vid hjärtat

Vårens svenska publikfilm? Varför inte? ”Min pappa Marianne” har skönhetsfläckar, men också några scener som på riktigt rör vid hjärtat. Tack vare en magnifik Rolf Lassgård.
Hedda Stiernstedt och Rolf Lassgård som Hanna och Marianne.
Foto: Ola Kjelbye/Nordisk film

Ester Roxberg skrev en bok – om hur hennes pappa, den 58-årige prästen, utan förvarning kommer ut som Ann-Christine.

Stark story. Inspirerande.

Utmaningen på väg mot film: Att lita på, men samtidigt frigöra sig från, ramverket. Göra fiktiva karaktärer trovärdiga.

Nästa trick: Balansera drama och komedi. Ha nära till skrattet och parera med scener som på allvar utmanar hjärta och intellekt.

Mårten Klingberg, regi, klarar den balansen. Han hittar den direkta humorn i en dåligt maskerad syskonkärlek mellan ambitiösa Hanna (Hedda Stiernstedt) och slöfocken David (Klas Wiljergård). Allt det andra – de stora känslorna – finns framförallt i relationen far/dotter som plötsligt blir ansträngd när Lasse öppnar garderoben och släpper fram Marianne.

Hanna, 28, har kommit hem till Alingsås för att ta farväl av farmor. Den senaste tidens händelser i Stockholm – med grusade karriärdrömmar och en otrogen pojkvän – är andra anledningar till att Hanna motvilligt förlänger vistelsen i föräldrahemmet.

För Hanna har alltid kunnat gråta ut hos pappa, robusta prästen Lasse. Han är hennes trygghet, hennes bästa vän.

Så – när Lasse egentligen vill vara Marianne undrar Hanna om det faktiskt finns någon i hela världen att lita på? Hon känner sig – sviken. Och brottas samtidigt med sitt eget dåliga samvete. Hanna är ju en modern kvinna. Öppen i sinnet. Fritänkande. Varje människa har rätt till sina egna drömmar. Sitt eget liv.

Här, i två inre konflikter – Hannas och Mariannes – bor mänskligheten. Här blir ”Min pappa Marianne” en film som når hela vägen.

Lägg till att spelet inom familjen – Stiernstedt, Lassgård, Wiljergård, Lena Endre (som hustru/mamma på gränsen till nervsammanbrott) – har precis rätt tonträff. Utanför grupperspektivet är det, inte oväntat, Lassgård som sticker ut. Det är ingen liten resa han gör, i den drabbande porträtteringen av Marianne.

Svårt att inte gilla det här. Vill gärna trycka in en annan betygssiffra. Men – det finns ett problem som drar ner helhetsintrycket: ”Min pappa Marianne” är, tyvärr, inget undantag från regeln om hur märkligt svårt svensk film har att verka trovärdig i att ta vardagstempen på en nyhetsredaktion.

Hannas taffliga presentationer av sig själv vid ett par anställningsintervjuer gör att du inte tror på henne som karriärsugen reporter. Den stereotypa arbetsmiljön hon hamnar i som de lokala tv-nyheternas öga på Alingsås med omnejd är heller inget som har särskilt mycket med verkligheten att göra.

Synd. Onödigt.

Försöker till slut blunda för missarna. I andra avseenden är ”Min pappa Marianne” övertygande.

kbkbkbkbkb

Film

Min pappa Marianne
Genre: Dramakomedi
I rollerna: Rolf Lassgård, Hedda Stiernstedt, Lena Endre, Klas Wiljergård
Regi: Mårten Klingberg
Speltid: 1 tim 35 min
Åldersgräns: Barntillåten