Mästerlallare tar fint farväl

Steve Coogan och Rob Brydon äter sig igenom den grekiska övärlden i vad som sägs vara deras sista bilsemester tillsammans. På menyn finns stor underhållning och existentiell ångest, men inga överraskningar.

Publicerad 22 maj 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Rob Brydon och Steve Coogan åker på en sista kulinarisk odyssé i ”The trip to Greece”.Foto: Andy Hall/Nonstop

Efter att ha lallat sig igenom norra England, Italien och Spanien har Steve Coogan och Rob Brydon styrt kosan till Grekland för en kulinarisk reportageresa i Odysseus fotspår. Vid det här laget vet vi vad som väntar. Mer eller mindre fiktiva versioner av de två brittiska lustigkurrarna reser genom böljande, vykortsvackra landskap för att inspektera Michelinkrogar, tvångsmässigt imitera Roger Moore och leva ut manlig kris.

Och återigen frågar man sig om vi verkligen behöver åka på ytterligare en bilsemester med den här odynamiska duon. Nej, så klart inte, men det gör man så gärna ändå. Coogan och Brydon är ju trots allt två mästerlallare. Imitationerna av kända farbröder håller fortfarande Wayne Gretzky-klass och den ständiga tuppfäktningen mellan två sköra manliga egon med svart bälte i sarkasm är fortfarande lika underhållande.

Annons

Rollfördelningen mellan dem är densamma. Brydon retar gallfeber på sin resekamrat med rent manisk lättsamhet, bland annat med att göra en idiotkoppling mellan "Greece" och musikalen "Grease". Coogan lider fortfarande av ett pompöst seriositetskomplex och mästrar på om antik historia – för att i nästa stund försöka bräcka resesällskapet i vem som bäst kan imitera en tandläkarborr.

Några replikskiften är bland de roligaste i hela serien. Som när en blixtrande snabb Brydon gör ett stort nummer av Coogans poänglösa anekdot om flugor, eller när Coogan spelar upp "Henrik VIII" med cockney-gangstern Ray Winstone i huvudrollen.

Underströmmen av melankoli och dödsångest från tidigare är också kvar. Speciellt hos Coogan, vars ensamhet och sjuka pappa hemma i England hänger över honom som ett mörkt moln genom hela resan. Den där rotlösa känslan av att lalla runt utan hemvist, som gör "The trip" till något mer än ett gäng Youtube-klipp med Michael Caine-imitationer, är starkare än tidigare.

"Vill ni fortsätta?", frågar en ung servitris som de gubbsjukt dreglar över, om en avsmakningsmeny. Frågan blir existentiell och handlar plötsligt om resan, karriären och hela livet. Med lätt ironisk svulstighet kopplas hela filmserien till "Odysséen". Och i ett fint och nästan skämtfritt slut rundas Coogan och Brydons tioåriga irrfärd också av när de skiljs åt och upplever varsin version av att komma hem till Penelope.