Usel återkomst för skräckdocka

Skräckdockan Brahms är tillbaka. Den här gången är han inte det minsta läskig, men han lyckas i alla fall vara mer närvarande än sin motspelare Katie Holmes.

Publicerad 19 juni 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Katie Holmes är lika uttråkad som publiken i "Brahms: The boy 2".Foto: David Bukach

Kommer ni ihåg Brahms, den bleka pojkdockan som skrämde slag på en stackars hemhjälp i "The boy" för några år sedan? Nu har dess skapare fått för sig att återuppliva dockan. Eller att för första gången ge den liv, om man ska vara petnoga. Här bortser man nämligen från allt som hände i ettan och filmerna hänger egentligen inte ihop alls. Det är mycket egendomligt. Dels för att "The boy" var ganska bra och oväntad inom sina snäva skräckramar, dels för att uppföljaren är skriven och regisserad av samma personer.

Nåväl. Näst på tur att hamna i skräckdockans våld är en liten kärnfamilj, med mamma Liza (Katie Holmes), pappa Sean (Owain Yeoman) och deras son Jude (Christopher Convery), som är stum efter en traumatisk händelse. Eftersom familjen behöver ett miljöombyte flyttar de in i gästhuset till samma kråkslott som i den första filmen. Men tillvaron på den engelska landsbygden tar en olycksalig vändning när Jude hittar en kuslig porslinsdocka nergrävd i skogen. Där borde han så klart låta den ligga kvar. Och gärna gräva ner filmens manus i samma grop. Men i stället släpar han hem sattyget och snart är pojke och pojkdocka bästa vänner i matchande outfits.

Annons

Sedan följer en rad träliga spänningsbyggarscener helt befriade från atmosfär, hoppa-i-stolen-effekter som man gäspar sig igenom samt några rent halsbrytande logiska kullerbyttor i handlingen. Till sist kommer en förbluffande fantasilös sluttwist i form av en datoranimerad spya, helt väsenskild från den hyfsat originella upplösningen i "The boy".

Till råga på allt antyder filmskaparna att det kan bli fler uppföljare, att det finns ett helt filmuniversum med mordiska små Brahms-dockor där ute.

Under resan befinner sig Katie Holmes någonstans långt, långt borta. Till och med dockjäveln visar upp ett bredare känslospektrum. Vad funderar hon på, undrar man. Kan det vara om det verkligen var värt att lämna scientologikyrkan när man bara får sådana här skräproller?