Dramaten ger Suzanne Osten skatteåterbäring

Männen har makten och markerade suspensoarer. Men den unga furstinnan, nybliven änka, vet sin rätt. Hon lovar bröderna att inte gifta om sig bara för att sedan genast välja den man hon älskar: en blyg och snäll fransos, strunt samma att han kommer från en lägre klass.

– Hon är allt möjligt, hon är rolig och knäpp, gravid och gnällig och fylld av vrede och sorg när hon möter sitt öde säger Maia Hansson Bergqvist som gör titelrollen, och som tycker om furstinnans vrede.

– Den ackumulerade ilskan som man jobbar emot i sitt liv – jag tänker på den vreden som något som ger henne energi, vetskapen om att det hon utsätts för är fel. Det ger mig kraft och glädje att få spela det.

En vecka före premiären och just före det annalkande sportlovet har några gymnasieklasser fått se "Furstinnan av Amalfi", den över tre timmar långa uppsättningen av en 1600-talspjäs på blankvers. De gör det utan att ta upp mobilerna eller rymma i pausen. Tvärtom sitter de kvar och jublar. Suzanne Osten, i fuskpälsväst och tonade glasögon, tackar och ber dem – och övriga – att behålla slutscenen för sig själva.

– Jag har haft en enorm glädje när jag gjort den här pjäsen, jag är kär i den, den ger mig möjlighet att argumentera för liv, för jämlikhet och för humor fast det verkar oerhört svårt eftersom alla bara mördar varandra hela tiden, säger Suzanne Osten ett par dagar senare på telefon.

På Twitter läser hon uppmaningar från bekanta i Mexiko som laddar för kvinnodagsdemonstrationen mot mord och våldtäkter i Mexico City.

– Det är den farligaste staden i världen för kvinnor, man går omkring i en högkultur och ändå finns det här hatet mot kvinnor.

Samma hat finns i John Websters drama löst baserat på den verkliga Giovanna av Amalfi som på 1500-talet, på grund av sitt giftermål blev mördad av sina mäktiga bröder, en akt av hedersvåld mot en syster som vägrade lyda. Det intressanta är hur något så deprimerande kan göras inspirerande?

– Vi är texttrogna, säger Suzanne Osten som har levande musiker på scenen och som i sin regi har valt att betona och förstärka det som hon kallar "det commediantiska", dramats humoristiska och lekfulla inslag som går ut på att skådespelarna trots det fruktansvärda som händer ändå ska roa sin publik, spela mot den och få den att skratta.

– Här finns en teaterman att inspireras av och det är Alf Sjöberg. Jag har undrat vart teatertraditionen tagit vägen? Nu spelar många med myggor och filmdukar på scenen, men leken med publiken, vart tar den vägen om allt ska vara naturligt som på film?

Redan på 1970-talet var John Websters "Furstinnan av Amalfi" en av de pjäser som hon och dramaturgen Per Lysander diskuterade till nybildade Unga Klara. Den gången valde de att göra vad som skulle bli en nydanande barnteaterklassiker, "Medeas barn", om en skilsmässa sedd utifrån barnens ögon.

För några år sedan återupptog Suzanne Osten läsningen av Per Lysanders påbörjade översättning av en pjäs som fått en renässans i England men aldrig tidigare spelats i Sverige.

– Jag sade att jag kan göra den här! Dramaten hade inte nappat tidigare, men Eirik Stubø blev förtjust säger Suzanne Osten som tycker att valet att upplåta husets muskelkrafter, inklusive stora scenen, till ett påkostat kostymdrama i regi av henne inte är mer än rätt.

– Det här är en kanonensemble, vilka skådespelare! Som skattebetalare tycker jag att jag borde få göra en så här bra pjäs med så mycket skådespelare och så mycket resurser, ett riktigt renässansdrama och hela baletten.

"Furstinnan av Amalfi" har premiär på Dramaten den 29 februari.